7.1 Utgångspunkter och ramvillkor

Vargstammens tillväxt och utbredning till nya områden i Finland har konkret aktualiserat den utmaning som är förbunden med vården av stammen. Skyldigheterna i EU:s naturdirektiv och regleringskraven bland speciellt den lokalbefolkning som är bosatt inom vargområdena står i konflikt med varandra. Den finländska vargstammen återfinns huvudsakligen inom glesbygden. Många av de tiotusentals personer som idag lever i nära kontakt med vargen förespråkar friare jakt, vilket nuvarande lagstiftning dock inte medger. Största delen av finländarna har ingen konkret erfarenhet av att leva i nära kontakt med vargar.

I Finland präglas vargens och människans gemensamma historia av negativa erfarenheter, som tar sig uttryck i rädsla för och en negativ inställning till vargen. För att vårdplanen skall kunna godkännas även på lokal nivå, bör de lokala kraven tillgodoses bättre än hittills. Denna bedömning grundar sig på antagandet att skyddet av vargstammen lyckas bäst om den befolkning som lever i nära kontakt med vargen beaktas. Beaktandet av den berörda befolkningen som främjar ökad acceptans av vargen och därigenom hela vårdplanen, skall även ses som ett socioekonomiskt ramvillkor.

Den befolkning som är bosatt inom vargområdena ställer allt oftare krav på förändringar i både naturdirektivet och den nationella lagstiftningen. Ändring av naturdirektivet innebär en politisk process som fordrar övernationell vilja.

Strategin för vården av vargstammen beaktar dels de socioekonomiska aspekterna, dels vargens naturliga biologi och ekologiska behov. Trots befolkningskraven ovan, kan alla krav och önskemål inte tillgodoses av vår nuvarande lagstiftning. Det skydd av vargstammen som stipuleras i jaktlagstiftningen och artens biologiska krav inverkar avsevärt på utformningen av vården och utvecklingen av stammen.

Strategin för vården av vargstammen under de närmaste åren bör beakta utfallet av vården och utvecklingen hittills. Trots den divergerande bedömningen och den pågående vargdiskussionen kan man klart konstatera att vargstammen har utvecklats i positiv riktning. Mot bakgrund av detta föreligger inga skäl att drastiskt förändra jord- och skogsbruksministeriets strategi för vård av vargstammen. Vargstammens positiva utveckling ger dock ökade möjligheter att ingripa mot problemindivider och -flockar och deras förekomst.

Den växande vargstammen medför socioekonomiska utmaningar även framöver. Konflikter och meningsskiljaktigheter kommer att uppträda inom nya områden, i takt med att vargstammen växer och breder ut sig.

7.2 Gynnsam skyddsnivå

Vårdplanen beaktar den gynnsamma skyddsnivå som anges i EU:s naturdirektiv. Enligt naturdirektivet är artens skyddsnivå gynnsam, då:

- uppgifterna om artens utveckling visar att arten kommer att klara sig som en livskraftig del av sin naturliga livsmiljö i ett längre tidsperspektiv, och

- artens naturliga utbredningsområde inte minskar eller hotar att minska inom förutsägbar framtid, och

- livsmiljön är och sannolikt kommer att vara tillräckligt omfattande för att säkra stammens långvariga fortbestånd.

Ifråga om vården och utvecklingen av vargstammen är det viktigare att betrakta antalet par som kan föröka sig och bidra till att arten klarar sig som en livskraftig del av sin naturliga livsmiljö på lång sikt, än att enbart räkna antalet individer. Detta leder fram till begreppet minsta livskraftiga vargstam. Begreppet, som innebär biologisk hållbarhet, används allmänt i vargrelaterade skyddsbiologiska sammanhang (Mech & Boitani 2003b). Könsfördelningen mellan individerna inom den minsta livskraftiga vargstammen bör vara i balans. Dessutom bör flockarna vara enhetliga och välfungerande. Definitionen av stammens livskraft bör beakta att vargparens habitat kan sträcka sig till ryska Karelen. Materialet i anslutning till definitionen av en livskraftig vargstam har utarbetats av Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet och Uleåborgs universitet (Aspi & Kojola, se avsnitt 2.4, Vargstammens livskraft). På basis av materialet kan man göra bedömningen att den minsta livskraftiga populationen i Finland är 20 förökningsdugliga vargpar.

En central fråga i samband med vargstammens gynnsamma skyddsnivå är var i Finland vargen skall förekomma. Idag förekommer vargen främst i Östra Finland. Finlands mångsidiga natur erbjuder lämpliga varghabitat i nästan hela landet. Trots att vargobservationer görs regelbundet i landets västra och södra delar, finns det många områden i Västra Finland som är helt eller nästan varglösa. Eftersom vargstammen inte för evigt kan hållas på nuvarande nivå i Östra Finland, kräver upprätthållandet av en gynnsam skyddsnivå att vargen erbjuds lämpliga livsmiljöer även i Västra och Södra Finland. I praktiken innebär detta en jämnare fördelning av vargstammen i hela Finland och att vargstammen i Östra Finland sprids till övriga delar av landet. Strategin överensstämmer med vården och utvecklingen av vargstammen under de senaste åren.

Den finländska vargstammens reproduktionspotential är tillräcklig för att säkra spridningen till nya områden (Kojola, muntlig bedömning). Stammens gynnsamma utveckling under de senaste årenoch resultatet av det systematiska utvecklingsarbetet visar att den finländska vargstammen, i kombination med den stora vargpopulationen i Ryssland, är livskraftig och att avskjutningen inte har inverkat negativt på stammen. Avskjutningen av individer som förorsakar skada och lidande har lett till ökad förståelse för vargpolitiken bland den lokala befolkningen.

Ifråga om skyddet av livsmiljöer räknas vargen till de särskilt skyddade arterna i naturdirektivets bilaga II. Vargen, som är en viktig art enligt EU, bör beredas livsmiljöer med särskilt skydd. I Finland tillämpas dock inte kraven i bilaga II på vargpopulationen, eftersom Finland beviljades undantag från dessa i anslutningsfördraget. Vargstammens utbredning under de senaste åren visar att Finland har tillräckligt många lämpliga livsmiljöer för att upprätthålla en gynnsam skyddsnivå.

Det grundläggande målet för vården och skyddet av vargstammen i Finland är att upprätthålla en gynnsam skyddsnivå.

7.3 Regional vård av vargstammen

Den finländska vargstammen, som idag är koncentrerad till Östra Finland, sprider sig till övriga delar av landet. I samband med att vargstammen sprider sig, bör de regionala förhållandena och näringarna beaktas. Den detaljerade vårdplanen bör därför planeras och utarbetas regionalt. Vargens ställning i jaktlagstiftningen varierar - skyddskraven i naturdirektivet tillämpas olika inom renskötselområdena och övriga områden.

Det är inte ändamålsenligt att dela in den rikstäckande vården av vargstammen och koordineringen av vården i alltför små geografiska segment. Dagens läge talar för en indelning av landet i tre storområden eller stamvårdsområden med olika stora vargpopulationer och utvecklingsmöjligheter. Områdena utgörs av renskötselområdet, Östra Finland och Västra Finland.

I samband med remissbehandlingen av vårdplanen framställdes krav på regionala vargpopulationsmål. Det är dock inte ändamålsenligt att fastställa antalsmässiga populationsmål. Populationsstorleken bör bestämmas utgående från skadegörelsens omfattning, den lokala befolkningens krav och parametrarna för en gynnsam skyddsnivå för vargstammen. Ett ramvillkor för utbredningen av vargstammen är att djuren inte får vålla den lokala befolkningen eller deras näringar oskälig skada. Den regionala vargstammen bedöms av den regionala jaktvårdsorganisationen i samarbete med övriga intressegrupper.

När det gäller vården av vargstammen delas Finland upp i tre områden, nämligen renskötselområdet, Östra Finland och Västra Finland.

Inom renskötselområdet är renskötseln en viktig näring, som kan utsättas för avsevärda vargskador. Området omfattas av internationella förväntningar, eftersom det fungerar som en förstärkande länk till vargpopulationerna i Skandinavien. Idag kan de unga vargindivider som lämnar moderflocken fritt vandra västerut under våren och sommaren, då arten är fridlyst.

Målet är inte att öka vargstammen inom renskötselområdet, utan att säkra vargarnas vandring mellan Skandinavien och Ryssland. Vargstamsuppföljningen, informationsintensifieringen och förebyggandet av vargskador är viktiga åtgärder ifråga om den regionala vården av vargstammen.

Stamvårdsområdet Östra Finland (jaktvårdsdistrikten Norra Karelen, Norra Savolax, Kymmene och Södra Savolax samt den del av Kajanalands jaktvårdsdistrikt som ligger utanför renskötselområdet) är i dag Finlands viktigaste vargområden och därmed ett väsentligt kärnområde för vargstammen. I områdets västra delar finns fortfarande lämpliga nya livsmiljöer för vargen, vilket möjliggör en jämnare fördelning av stammen inom vårdområdet. Den nuvarande vargstammen producerar tillräckligt många utflyttande ungdjur för spridning till områdets västra delar och övriga Finland.

Vargens habitat är utfyllda inom flera områden (speciellt i södra Kajanaland, i Övre Savolax och övre Norra Karelen). Befolkningen inom dessa områden ställer krav på begränsning av stammen genom ökad avskjutning.

Vargstammen behöver inte öka inom vårdområdet Östra Finland. Vargstamsuppföljningen, informationsintensifieringen och förebyggandet av vargskador är viktiga åtgärder när det gäller den regionala vården av vargstammen. Vargstammen kan decimeras inom de individtätaste områdena då det totala antalet valpar i landet medger detta.

Vårdområdet Västra Finland erbjuder gott om livsmiljöer för vargen, men utbredningen och utvecklingen av stammen begränsas av bland annat den täta befolkningen, näringsstrukturen och den livliga trafiken. Vargstammens återutbredning i Västra Finland försvåras även av befolkningens starkt vargnegativa attityder.

Målet ifråga om stamvårdsområdet Västra Finland är att, med beaktande av områdets befolkningstäthet och näringsstruktur, sprida vargstammen och skapa nya livsmiljöer för vargen. Uppföljningen av de vargar som strövar eller har etablerat sig inom området, informationsintensifieringen och förebyggandet av vargskador är viktiga åtgärder ifråga om den regionala vården av vargstammen.

7.4 Förebyggande av skador och de skaderelaterade kostnaderna

Vargen orsakar skada genom att riva husdjur, främst renar och får men även i viss mån nötkreatur och andra husdjur. Rivna hundar utgör ett speciellt svårt problem, eftersom hunden har både ett ekonomiskt och ett känslomässigt värde för ägaren.

Förebyggandet av vargskador stöds med statliga medel. Jord- och skogsbruksministeriet har reserverat 800 000 euro för behovsprövad finansiering av förebyggande av rovdjursskador och därmed förbundna forskningsprojekt under år 2005. Motsvarande belopp var 500 000 euro åren 2003 och 2004. Finansieringen följer den så kallade kostnadsmotsvarighetsprincipen, vilket innebär att förebyggandet av skador inte finansieras med allmänna medel ifråga om sådana objekt där skyddskostnaderna klart överstiger egendomens värde.

Under de senaste åren har cirka 40 elektriska vargstängsel byggts i Finland, varav de flesta finns i Östra Finland och Svenska Österbotten. Modellerna är huvudsakligen av två slag: nylonnät med returplaststolpar och ståltrådsnät med trästolpar. Stängslens funktionalitet och skrämselverkan har förstärkts med fladdrande plastband.

Byggandet av vargstängsel, som fordrar maskinella resurser och arbetsinsatser, kan göras som avlönat eller frivilligt arbete. Hittills har viss frivillig arbetskraft funnits att tillgå. Gårdsägaren avgör i sista hand själv i vilken utsträckning frivillig arbetskraft kan accepteras och hur mycket hon/han är beredd att investera i ett vargstängsel.

Materialkostnaderna för en kilometer nylonstängsel har legat på cirka 1 900 euro under de senaste åren (Moisio 2005). Motsvarande kostnad för ett trästolpsbaserat ståltrådsstängsel med galvaniserade trådar och upphängningsisoleringar är 1 190 euro. Arbetskostnaderna är cirka 2 880euro per stängselkilometer då arbetet är avlönat och cirka 1 350 euro då frivillig arbetskraft anlitas (Moisio 2005). Eventuella kostnader, om cirka 40 euro per arbetstimme, för bottenjämning med grävskopa tillkommer. Maskinell jämning av marken och hålborrning för stolparna förbättrar stängslets funktionalitet och reducerar underhållskostnaderna. Totalkostnaden för ett elektriskt vargstängsel är mellan cirka 2 500 och 4 000 euro per kilometer, beroende på utförande, material och terräng (se bilaga 5).

Stängslen utgör ett gott skydd för husdjuren. Omfattande användning av vargstängsel är dock förknippad med relativt stora kostnader och extra arbete till följd av att stängslen kräver tillsyn och underhåll. Vegetationen under näten bör avlägsnas, nätet tyngs ned av snö under vintern och tjälen flyttar stolparna. Dessutom slits stängslet. Inhägnad av större områden kan begränsa allemansrätten och bland annat älgarnas rörlighet. Älgarna kan dessutom skada stängslen. Elektriska vargstängsel lämpar sig således inte för alla gårdar eller större betesmarker.

Enligt Moisio (2005) anser många boskapsuppfödare som har provat vargstängsel att dessa bör finansieras med allmänna medel, eftersom de själva har investerat i andra inhägnader. Vissa boskapsuppfödare anser dock att de själva bär huvudansvaret för skyddet av sina husdjur. Situationen kräver förändrade attityder bland djurägarna, eftersom det inte tidigare har funnits behov av investeringar i effektivt skydd av husdjuren.

De elektriska vargstängslen utgör ett relativt gott skydd för husdjuren. Stängslen byggs dock med beaktande av totalkostnaderna och eventuella olägenheter.

De stora anläggningskostnaderna ger orsak att prova på elektriskt stängselskydd av husdjurens sovplatser, vilket innebär att man bygger en mindre inhägnad inom betesområdet dit djuren föses till natten. Djurägarna anser att detta ger tilläggsarbete, men gårdens investeringskostnader blir klart lägre än om hela betesmarken inhägnades.

Inhägnad av större områden med elektriska vargstängsel är ändamålsenlig endast i specialfall.

På annat håll i världen har man med framgång använt flagglina för att förebygga vargrivning av husdjur. Flagglinan är ett betydligt förmånligare alternativ än elektriska vargstängsel. Flagglinor har inte använts i Finland, trots att det finns flagglinor att tillgå.

Vallhundar används framgångsrikt i många länder för skydd av husdjur mot vargangrepp. I Finland saknas vallhundstraditionen, trots att de rätta hundraserna föds upp i landet. Orsaken ligger i den finländska vallgången. Djurbesättningarna har varit små och vargförekomsten ringa, varför vallhundar inte har behövts. Vid sidan om avsaknaden av tradition och erfarenheter, utgör hundkostnaderna, dressyren och ansvarsfrågan problem. Dessutom är vargarna i Finland större och kraftigare än i till exempel Pyrenéerna, där vallhundar används med framgång.

För att uppnå ett gott vargskydd bör vallhundarna vara fler än en. De lämpligaste raserna är kaukasisk owtcharka, mellanasiatisk owtcharka, sarplaninac och anatolisk herdehund. Även andra raser kan användas. Aveln har förändrat många rasers lynnes- och kroppsegenskaper så, att de inte längre lämpar sig som vallhundar.

För att en vallhund skall fungera på önskat sätt, bör den präglas vid och växa upp tillsammans med de djur som den skall skydda. Hunden bör även uppfatta betesmarken som sitt revir. Dressyren av vallhundar fordrar konsekvens och kunskaper. Vargskyddet grundar sig även på skrämseleffekt, vilket innebär att även större brukshundar (t.ex. schäfer) kan användas. Problemet ifråga om sådana raser är deras starka engagemang till ägaren.

En vallhundsvalp kostar cirka 1 000 euro. Då utfodringen, försäkringarna och övriga kostnader (bland annat vaccinering) tas i betraktande uppgår årskostnaden för en vallhund till cirka 1 000 euro. På basis av ovanstående kostar en vallhundsgrupp om tre hundar cirka 3 000 euro i inköp, medan årskostnaden för hundarna (utfodring, försäkringar, vaccinering etc.) uppgår till cirka 3 000 euro.

Vallhundar skall dresseras korrekt. Eftersom hundarna skyddar boskapen även mot människor och andra djur än vargarna, kan de utgöra ett hot mot omgivningen. Finland har en omfattande allemansrätt vilket kan medföra problem, eftersom vallhundarna skyddar husdjuren mot allt som de uppfattar som ett potentiellt hot. Användningen av vallhundar förutsätter att de och husdjuren befinner sig på inhägnat område och att omgivningen varnas.

Trots kostnaderna, behovet av dressyr och ansvarsfrågorna utgör användningen av vallhundar ett alternativ för skydd av nötkreatur och får mot vargangrepp.

Framgångsrikt skydd av hundar utgör ett centralt element ifråga om främjandet av vargtoleransen. Hundar har blivit rivna av vargar både på gårdsplaner och i samband med jakt. En betraktelse av antalet rivna hundar visar att det handlar om några tiotal hundar per år. Antalet rivna hundar ökar dock klart i takt med att vargstammen växer. Risken att förlora hunden har minskat jägarnas intresse för att använda hund vid jakt. I vissa vargrika områden har användningen av jakthund helt upphört. Frågan har stor regional dignitet, eftersom jakthunden utgör en väsentlig del av jakten och hälften eller mer än hälften av den manliga befolkningen i vissa delar av Östra Finland sysslar med jakt (Kojola et al. 2004b, Bisi & Kurki 2005).

Hundägaren är skyldig att följa jaktlagen och djurskyddslagen. Lagstiftningen stipuleras ansvar för hundens beteende och dess välmåga. Därtill bör hunden erbjudas förhållanden som säkrar dess hälsa och allmänna välbefinnande.

Gårdshundar kan skyddas effektivt genom att hålla dem i rastgårdar. Det nätmaterial som är avsett för rastgårdar motstår vargangrepp. Användningen av inhägnade rastgårdar, som ökar kostnaderna men ger hundarna ett gott vargskydd, borde öka i glesbygden. En färdig elementinhägnad på 16 kvadratmeter kostar mellan 500 och 700 euro. Inhägnaden bör vara försedd med ett vind- och regnskydd och helst med en uppvärmd hundkoja. Kostnaderna för en hundkoja varierar, beroende på material och storlek, från några hundra euro till tusentals euro.

I Finland har effektiva metoder för skydd av hunden vid jakt saknats. Den ”vargsele” som erhöll patentskydd våren 2005 lanseras under hösten 2005. Selen, som skyddar hundens nacke, rygg och höfter, innehåller strömförande element. Strömkällan utgörs av batterier. Då vargen biter i selen får den en kraftig stöt som gör att den lämnar hunden i fred. På basis av förhandsuppgifterna kan man anta att produkten ger ett relativt gott skydd mot vargangrepp. Konsumentpriset uppskattas bli 500- 700 euro. Jord- och skogsbruksministeriet har stött projektet under år 2005.

Den GPS-information om märkta vargars rörelser som förmedlas av vargtelefonen, kan hjälpa jägarna att skydda sina hundar. Systemets begränsning ligger i att det gäller enbart de vargar som ärmärkta och inte övriga individer. Då en vargflock omfattar en märkt individ, ger GPS-uppgifterna dock värdefull information om hela flockens rörelser och assistans vid planeringen av till exempel älgjakt med drivande hund. Ifråga om hundsäkerheten är telefontjänstens viktigaste verksamhetsperiod från början av september till slutet av december. Jord- och skogsbruksministeriet har stött vargtelefonen sedan år 2003. Vargtelefonen upprätthålls av Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet.

Hundägarna är enligt lag skyldiga att erbjuda sina djur förhållanden som garanterar deras hälsa. Nya metoder har utvecklats för att skydda hundarna mot vargangrepp vid jakt. För den vanliga hundägaren är metoderna dock dyra. Situationen kräver förändrade attityder bland hundägarna, eftersom det inte tidigare har funnits behov av investeringar i effektivt skydd av hundarna.

Skyddet av hundar på gårdsområden effektiviseras genom byggande av bland annat inhägnade rastgårdar.

Metoderna att förhindra vargskador har utvecklats och blivit mångsidigare. I takt med att vargstammen växer och sprider ut sig ökar gårds- och hundägarnas investeringar i vargskydd. Staten har stött de skadeförebyggande investeringarna inom ramen för tillgängliga medel. Stängselmaterial har levererats enligt behov.

Jägarnas centralorganisation och jaktvårdsdistrikten har burit huvudansvaret för utvecklingen av vargskyddet som helhet och den därmed förbundna rådgivnings- och utbildningsverksamheten. Olika vargskyddsföreningar har, på frivillig bas, deltagit i bland annat byggandet av vargstängsel på olika håll i Finland. Skyddsmaterial har upphandlats i större satser. Jaktvårdsdistrikten, som har lagerfört materialet, har arrangerat kurser och rådgivning ifråga om användningen av skyddsmaterialet. Systemet har fungerat väl. Jord- och skogsbruksministeriet beviljade år 2003 160 000 euro för anskaffning av stängselmaterial. Motsvarande belopp år 2004 var 140 000 euro och år 2005 140 600 euro.

När det gäller att bevilja allmänna medel ska fokusen ligga på förebyggande åtgärder i stället för ersättning av vargskador.

Vid det förebyggande arbetet följs kostnadsmotsvarighetsprincipen. Om värdet på den egendom som skall skyddas understiger skyddskostnaderna är allmän finansiering inte motiverad.

7.5 Skadeersättning

Vargskador ersätts enligt statsrådsförordningen om ersättning av rovdjursskador (277/2000) som ansluter sig till jaktlagen. År 2003 beviljades 30 000 euro i ersättning för vargrelaterade husdjursskador. Motsvarande belopp år 2004 var 70 000 euro. De för ändamålet anslagna statliga medlen har varit tillräckliga.

Ersättningssystemet har kritiserats, eftersom en del av vargskadorna inte ersätts. Dessutom upplevs betalningstiden som för lång. I vissa fall har utbetalningen av ersättningsbeloppet dröjt över ett år. I samband med remissbehandlingen av vårdplanen påpekade de centrala intressenterna och speciellt befolkningen i vargområdena att ersättningssystemet borde anpassas bättre till skadornas omfattning (Bisi & Kurki 2005). De hörda parterna önskade avskaffa självrisken. I övrigt krävdes inga ändringar av ersättningssystemet. Gällande statsrådsförordning definierar ersättningssystemet och de ansvariga myndigheterna tillräckligt klart.

Jord- och skogsbruksministeriet har tillsatt en arbetsgrupp som förbereder en förnyelse av ersättningssystemet för viltrelaterade skador. Förnyelsen omfattar även vargskadorna.

7.6 Avskjutning av varg, användning av stamreglerande jaktlicenser och vargjakt inom renskötselområdet

I samband med remissbehandlingen av vårdplanen framkom det att man, speciellt inom vargområdena, efterlyser ökad jakt på varg och åtgärder som begränsar vargstammens tillväxt eller reducerar stammen (Bisi & Kurki 2005). Nuvarande lagstiftning medger avvikelse från vargfridlysningen på vissa villkor. Individer som har lärt sig att söka föda på gårdarna, som har blivit oskygga eller som av någon annan orsak rör sig nära bebyggelse utgör de primära objekten för avskjutning och reglering av vargstammen.

- att hålla vargarna skygga och på avstånd från bebyggelse.

Enligt 25 § i polislagen (493/1995) har en polisman rätt att fånga eller avliva djur som utgör fara för människors liv eller hälsa. Polisen har samma rättigheter ifråga om djur som åsamkar allvarliga skador på egendom eller äventyrar trafiksäkerheten. I anslutning till en klagan till riksdagens justitieombudsman om tillämpningen av polislagen påpekar justitieombudsmannen i sitt genmäle (Dnr 612/4/04) att polisens agerande bör följa innehållet i jaktlagen och jaktförordningen samt naturdirektivet. I praktiken innebär detta att polisen bör beakta andra alternativa lösningar och hur avlivningsbeslutet inverkar på vargstammens gynnsamma skyddsnivå. Enligt ställningstagandet bör polislagen tillämpas främst i sådana situationer då tiden inte räcker till för att tillämpa jaktlagen eller jaktförordningen.

Jaktlagstiftningen medger avvikelse från vargfridlysningen på basis av beslut från jord- och skogsbruksministeriet och jaktlicensbeslut från jaktvårdsdistrikten. Jord- och skogsbruksministeriets beslut grundar sig på 41 § 2 momentet i jaktlagen. Jaktvårdsdistriktens licensbeslut grundar sig på 28 § i jaktförordningen utanför renskötselområdet och på 1 § inom renskötselområdet. Jaktvårdsdistrikten kan fatta licensbeslut under perioden 1.11–31.3 utanför renskötselområdet och under perioden 1.10–31.3 inom renskötselområdet. Jord- och skogsbruksministeriet kan fatta avskjutningsbeslut under hela året.

Jord- och skogsbruksministeriet kan, enligt jaktförordningen, vid behov utfärda bestämmelser om begränsning av den licensrelaterade jakten, förutsättningarna för beviljande av jaktlicenser, förfarandet vid beviljande av jaktlicenser och om utredningar beträffande den tillåtna jakten. Jord och skogsbruksministeriet har använt sitt bemyndigande i samband med årliga instruktioner till jaktvårdsdistrikten att begränsa antalet varglicenser enligt jaktförordningen, för att därigenom säkra vargens gynnsamma skyddsnivå. Antalet individer som fälls på basis av jaktlicenser är inte en kvot som skall uppfyllas.

I jaktförordningen, som stipulerar noggranna instruktioner för jaktdistriktens beviljande av jaktlicenser utanför renskötselområdet, anges i punkterna 1-4 i 28 § 1 momentet (se även avvikelsegrunderna i 16 artikeln i naturdirektivet) grunderna för avvikelse från vargfridlysningen i situationer då alternativa lösningar saknas. Förordningen beaktar även på annat sätt avlivad varg (undantagstillstånd som beviljats efter givandet av förordningen på basis av 41 § 2 momentet i jaktlagen eller 25 § i polislagen (493/1995) och i övrigt av människa avlivad varg). Jaktvårdsdistrikten reducerar antalet jaktlicenser med det antal vargar som har avlivats enligt ovan. Syftet är att säkerställa vargstammens gynnsamma skyddsnivå.

Förordningen grundar sig på Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets årliga karteringar av vargstammen och den därmed förbundna bedömningen av omfattningen av hållbar jakt. Utgångspunkten är säkerställandet av en gynnsam skyddsnivå för vargstammen.

I samband med varje beslut att avliva en varg tar den ansvariga beslutsfattaren ställning till eventuella alternativa lösningar och bedömer avlivningsbeslutets inverkan på vargstammens gynnsamma skyddsnivå. Det finns för närvarande ingen anledning att förändra de jaktlagsenliga rutinerna.

För att säkerställa vargstammens gynnsamma skyddsnivå fortsätter jord- och skogsbruksministeriet att instruera jaktvårdsdistrikten om beviljandet av jaktlicenser.

Jord- och skogsbruksministeriet kan öka jaktvårdsdistriktens ansvar enligt hur vargstammen utvecklas och enligt jaktvårdsdistriktens regionala kompetens och ansvarsförmåga. På grund av vargens rörlighet och ojämna geografiska spridning är helt självständig vård av vargstammen dock omöjlig. Verksamheten bör tillsvidare koordineras på nationell nivå.

7.7 Uppföljning av vargstammen, forskning och utveckling

Kontaktpersonerna för stora rovdjur har en central roll ifråga om uppföljningen av vargstammen. Bedömningen av stammen grundar sig i stor utsträckning på deras iakttagelser och anteckningar. Antalet kontaktpersoner är cirka 1 600. Utmaningen ligger i att motivera och utbilda dessa personer. Vid sidan om informationen från kontaktpersonerna grundar sig uppskattningen av vargstammen, vargarnas rörelser, livsmiljöer och valpkullar på uppgifter från sändare och intensiva uppföljningsundersökningar. Kartläggning av DNA-profilen i vargspår provas som en parallellmetod inom områden utanför Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets domäner.

Gränsbevakningsväsendet registrerar och kommer även framöver att registrera vargarnas gränsövergångar. Det värdefulla materialet, som har samlats in sedan år 1968 på initiativ av professor Erkki Pulliainen, borde kombineras med övrig information om vargstammen.

Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets undersökningsresultat avseende bland annat vargstammens storlek ligger till grund för jord- och skogsbruksministeriets beslut i vargfrågor.

För att garantera uppdaterad och geografiskt komplett information om vargstammens utveckling säkerställs funktionaliteten hos uppföljningssystemet.

Nätverket av kontaktpersoner för stora rovdjur utvecklas så, att de involverade personerna får respons på sitt frivilliga arbete och hålls motiverade. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet ansvarar, tillsammans med jaktvårdsdistrikten, för att systemet fungerar och för att kontaktpersonerna hålls motiverade och får nödvändig utbildning.

Vid sidan om nätverket av kontaktpersoner för stora rovdjur behövs sändaruppföljning och information om gränsövergångar. Metoderna upprätthålls och vidareutvecklas.

Nya metoder, såsom DNA-profilering, implementeras efter att deras tillförlitlighet och lämplighet har undersökts.

Forskningssamarbetet avseende vargstammens utveckling med närområdena, i synnerhet ryska Karelen, fortsätter.

Invandringen av varg från områden utanför Finland inverkar på stammens genetiska sammansättning och livskraft. En grundlig utredning av invandringens inverkan förutsätter genetisk kartläggning av vargstammarna i Finland och nordvästra Ryssland.

Vargens förhållande till människans aktiviteter och de faktorer som ligger till grund för skaderiskerna bör undersökas närmare. De nedärvda egenskapernas och miljöns inverkan på vargens beteende är av central betydelse. Frågan aktualiseras bland annat av de svårigheter att hitta föda i sina nya livsmiljöer som drabbar unga vargar som lämnar moderflocken. De senaste årens vargforskning har koncentrerats till Kajanaland, Norra Savolax och Norra Karelen. Informationen om vargarnas födosökning härstammar från dessa områden.

Samverkan mellan vargarna och bytesdjuren, som inte är helt klarlagd, är en central men komplicerad och mångfasetterad fråga. För att förstå sammanhanget behövs uppgifter om stammarna, information från sändarna och en detaljerad uppföljning.

För att kunna jämföra de olika metoderna för bekämpning av vargskador med varandra, bör material om hur metoderna inverkar på skadeutvecklingen samlas in.

I samband med remissbehandlingen av vårdplanen framfördes ett allmänt önskemål om intensifiering av den rovdjurssociologiska forskningen.

Vargforskningens geografiska täckning utsträcks till att omfatta även sådana områden där vargstammen håller på att utvecklas. Sändaruppföljning av vargar inleds även inom de nya livsmiljöerna. Ovanstående gynnar grundforskningen, den allmänna vargkunskapen, det skadeförebyggande arbetet och vargtoleransen.

7.8 Utbildning, rådgivning och information

Det finns ett stort utbud av vargrelaterat material i Finland, men materialet är mycket heterogent. Flera folkrörelser och amatörgrupper publicerar sina synpunkter på vargen och dess biologi och tar ställning till syftet med vargvården via mediala kanaler. Det är ofta svårt att särskilja mellan å ena sidan sanningsenlig och neutral och å andra sidan färgad och vinklad information. Media har dessutom en tendens att tillspetsa rapporteringen om vargarna och vargattityderna. Varginformationens betydelse ökar i takt med att stammen växer. Informationen bör vara neutral, tillförlitlig och absolut sanningsenlig.

Petola naturrum öppnades för allmänheten i juni 2005. Som en del av Forststyrelsens nätverk av naturrum, utgör Petola ett lokalt, nationellt och internationellt informationsställe avseende stora rovdjur, inklusive varg. Petola kan användas av olika aktörer för förmedling av information om stora rovdjur. Petola, som fungerar som förmedlare av nationellt och internationellt kunskapsmaterial om de stora rovdjuren, vänder sig till alla som är intresserade av stora rovdjur.

Petola naturrum och dess webbplats www.suurpedot.fi fungerar som neutrala kunskapsförmedlare. Verksamheten leds av en grupp bestående av representanter för Forststyrelsen, Kuhmo stad, jord- och skogsbruksministeriet, Jägarnas centralorganisation, Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, Finlands naturskyddsförbund och miljöministeriet.

Petola naturrum och webbplatsen www.suurpedot.fi skall verka som aktiva förmedlare av uppdaterat och forskningsbaserat kunskapsmaterial om stora rovdjur av både nationellt och internationellt ursprung.

Den lagstadgade jägarorganisationen, som lyder under jord- och skogsbruksministeriet, består av Jägarnas centralorganisation på nationell nivå, jaktvårdsdistrikten på landskapsnivå och jaktvårdsföreningarna på lokal nivå. Organisationens ställning, struktur och uppgifter anges i jaktlagen. Jägarnas centralorganisation och jaktvårdsdistrikten resultatstyrs från jord- och skogsbruksministeriet.

Jägarorganisationen har i lagen föreskrivna utbildnings-, rådgivnings- och informationsuppgifter avseende viltet. Utbildningen och rådgivningsverksamheten riktar sig främst till jägarna, medan viltinformationen ofta når allmänheten via mediala kanaler. Organisationen är rikstäckande. Alla som har erlagt viltvårdsavgiften får tidningen Metsästäjä/Jägaren sex gånger per år. Upplagan om 300 000 stycken gör tidningen till en viktig nationell informationskanal.

Jägarorganisationens jägarutbildning omfattar artkännedom, spårkännedom och undervisning i jakt- och djurskyddslagstiftning. Organisationen förmedlar dessutom lokal information om bland annat vargstammen i sina regelbundna kommunikéer. En av jägarorganisationens viktigaste uppgifter är att sköta utbildningen av kontaktpersonerna för stora rovdjur och att koordinera nätverket med Viltoch fiskeriforskningsinstitutets storrovdjursforskning.

Jaktvårdsföreningarna, som är viktiga lokala aktörer, fungerar i stor utsträckning på frivillig bas. De föreningsaktiva är själva ivriga jägare. Detta medför vissa problem i synnerhet i vargfrågor eftersom opartiskheten hos jägarorganisationens information ibland ifrågasätts av samhället.

Vargvården berör jägarna särskilt mycket, eftersom vargen är en viltart vars existens och utbredning påtagligt påverkar övrig jakt och viltvård. Man bör beakta att vargens livsmiljöer huvudsakligen finns i glesbygden i Östra Finland där en stor del av befolkningen sysslar med jakt. Omkring hälften av Kajanalands manliga befolkning över 15 år finns i jägarregistret.

Ett alfapar som etablerar sig eller en vargflock som jagar inom ett nytt område medför nya utmaningar och anpassningskrav för såväl den lokala befolkningen som myndigheterna. I dessa situationer ställs stora krav på informationsgången. Vid behov bör gårdarna besökas. Den viktigaste uppgiften är att skingra obefogad och onödig rädsla och felaktiga fördomar bland befolkningen.

Jägarorganisationen har lagstadgade viltförvaltningsuppgifter. Organisationens roll ifråga om vargvården stärks eftersom organisationen når ut till hela jägarkåren och en stor del avden övriga befolkningen.

Viltförvaltningens verksamhet, som bör vara neutral, omfattar spridning av forskningsbaserad aktuell information, utbildning och rådgivning. Målet är bland annat att förebygga vargrelaterade skador och att öka vargtoleransen.

7.9 Jakttillsyn

Enligt 88 § i jaktlagen är det polisen, gränsbevakningsväsendet, tullmyndigheterna och jaktvårdsföreningarnas jaktövervakare som övervakar att jaktbestämmelserna och -föreskrifterna följs. I statens områden övervakas jakten även av behöriga tjänstemän. Markägare och innehavare av jakträtt har rätt att övervaka att jaktlagen följs i sina områden.

Jägarnas centralorganisation och jaktvårdsdistrikten har deltagit i utvecklingen av jakttillsynen och tillsynsarbetet. Arbetet har delvis hänfört sig till rådgivningen till jägarkåren och koordineringen av jaktvårdsdistriktens verksamhet. Enligt 63 § i jaktlagen skall jaktvårdsföreningarna övervaka jakten.

De jaktövervakande instanserna samarbetar för att effektivisera övervakningen. Bland annat har effektivitetshöjande utbildning arrangerats. Olika arbetsgrupper, med uppgift att kartlägga övervakningsstatus och komma med utvecklingsförslag, har tillsats. De minskade resurserna har försvårat jaktövervakningen.

Bland de övervakningseffektiviserande arbetsgrupperna och projekten kan nämnas den av inrikesministeriet tillsatta arbetsgruppen för effektivisering av polisens vildmarksövervakning och utveckling av nätverket av kontaktpersoner, Forststyrelsens arbetsgrupp för utveckling av vildmarksövervakningen och förnyelse av därmed förbunden lagstiftning samt samprojektet ”Jaktövervakningen som en del av jakten” (”Metsästyksen valvonta osaksi eränkäyntiä”) mellan jaktvårdsdistrikten och polisdistrikten i Östra Finland.

Övervakningssamarbetet mellan polisen, gränsbevakningsväsendet och jägarorganisationen utvecklas.

7.10 Överflyttning av varg

I Finland har vargar inte överflyttats (www.suurpedot.fi). Rörelseundersökningar visar att unga vargar är mycket rörliga och att de naturligt uppsöker nya livsmiljöer. Befolkningen i Östra Finland förespråkar en stamreducerande överflyttning av vargar till andra områden i Finland. Samexistensen mellan varg och människa utgör ett problem då vargen sprider sig till nya områden, eftersom inflyttningen accentuerar rädslan och fördomarna bland befolkningen. Myndighetsinitierad överflyttning av varg skulle leda till ökat vargmotstånd och förorsaka negativa reaktioner (Bisi & Kurki 2005).

I Finland görs ingen överflyttning av varg. Vargstammens utbredning bör ske via de unga individernas naturliga migration.

7.11 Varghybrider

Hunden och vargen kan fortplanta sig med varandra. I Finland har misstänkta korsningar eller förvildade hundar som ingår i vargflockar förekommit i åtminstone i Perho åren 1993 och 1994 och i Jockas år 2005. I Perho handlade det om flockar som inte kunde analyseras närmare. I Jockas rörde sig en ensam hanne tillsammans med en varghona. DNA-undersökningar visade att hannen inte var en varg. Analysen gav dock ingen detaljerad information om djuret.

Både Perho- och Jockas-individerna åstadkom stor skada, vilket ledde till rädsla bland befolkningen. Djuren, som inte undvek människan så som vargar i allmänhet gör, rev gårdshundar. I Perho gjorde djuren skada även på pälsfarmer.

I Finland finns hybrider mellan hund och varg i privat ägo och ibland bjuds sådana djur ut till försäljning. Antalet tama varghybrider är okänt. Varg har använts vid förädlingen av vissa hundraser (bland annat Saarloos Wolfhund och Ceskoslovensky Vlcak). Trots att djuren genetiskt sett är varghybrider är de registrerade som hundraser. Begreppet varghybrid används idag för alla hundar med en inblandning av varg, trots att hybridiseringen kan vara flera generationer gammal.

Vår lagstiftning känner inte till begreppet varghybrid. Då ett skadegörande hunddjur som misstänks vara hybrid påträffas, kan det avlivas antingen på basis av licensbeslut från jaktvårdsmyndigheten eller enligt polisens regler för avlivning av hundar.

Vargstammen i Finland hålls genetiskt ren. Korsningar mellan varg och hund och förvildade hundar som ingår i vargflockar elimineras.

Dessutom utreder man om innehav och import av varghybrider skall begränsas eller licensbeläggas och om man borde skapa ett mikrochipsbaserat register över sådana djur.

7.12 Nyttjande av vargens image för naturturism

Under de senaste åren har naturturism på temat stora rovdjur börjat förekomma i Finland. Förväntningarna på denna näringsgren är stora på olika håll i landet (Bisi & Kurki 2005). Björnen har varit föremål för särskilt stort intresse. Vargen bedöms som ett intressant objekt i detta sammanhang, men marknadsföringen och kommersialiseringen är svårare ifråga om varg än björn. Det är en vansklig uppgift att locka vargarna till åtel och även annars svårt, om inte omöjligt, att sikta varg i naturen. Däremot kan vargspårningen och vargens ylande kommersialiseras.

De divergerande vargattityderna försvårar nyttjandet av vargen för naturturism. Lokalbefolkningen accepterar inte vargen till fullo, vilket bör beaktas vid planeringen av vargrelaterad naturturism. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet, som ansvarar för vargforskningen, vill inte att de sändarförsedda vargarna utnyttjas för naturturism, eftersom detta kan försvåra forskningen och äventyra dess objektivitet.

Utvecklingen av vargrelaterad naturturism bör beakta den ekologiska och vargsociala hållbarheten. Verksamheten bör godkännas av lokalbefolkningen. Ovanstående har stor betydelse för vården och skyddet av vargstammen.

7.13 Sjukdomar som smittar från djur till människa

Zoonoser är sjukdomar som smittar från djur till människa eller tvärtom. Människan kan smittas direkt av djuret eller via livsmedel som härstammar från djuret. Zoonoser förekommer hosproduktionsdjur, keldjur och vilda djur.

Rabies är en virusbetingad sjukdom som drabbar det centrala nervsystemet hos alla varmblodiga djur och människan. Viruset sprids i allmänhet via bett av sjuka djur. De viktigaste smittospridarna är vilda rovdjur såsom räv, mårdhund, varg och grävling. Även hundar och katter kan sprida rabies. Rabies kan förebyggas med hjälp av vaccinering. Rabies förekommer hos mårdhundar, rävar och vargar samt hos hundar, katter och andra husdjur i Finlands närområden, Estland och Ryssland.

Finland har varit officiellt rabiesfritt sedan år 1991. Rabies hör till de djursjukdomar som bekämpas. Bekämpningsprogrammet syftar till att hindra sjukdomen från att nå Finland via import av husdjur och i samband med de vilda djurens gränsövergångar. Bland de förebyggande åtgärderna kan nämnas den obligatoriska och den frivilliga rabiesvaccineringen av hundar och katter. I vissa fall placeras djur i karantän. Vid Finlands sydöstra gräns har mindre rovdjur åtelvaccinerats med statliga medel.

Echinokockerna är små bandmaskar som hör till släktet Echinococcus. Som parasitens huvudvärd fungerar rovdjur (i allmänhet hunddjur) och som mellanvärd herbivorer som lämpar sig som föda för huvudvärden. De flesta echinokockerna är zoonotiska. Människan, som i allmänhet är betydelselös för parasitens livscykel, fungerar som tillfällig värd. Parasiten kan ge allvarliga symtom hos människan, som kan smittas via huvudvärdens (rovdjurets) avföring.

I Finland förekommer älgechinokocken E. granulosus (Maijala ym. 2002). Vargen (eventuellt även hunden) fungerar som parasitens huvudvärd medan mellanvärden utgörs av ett älgdjur (ren, hjort, älg). Parasiten förekommer inom vargområdena i närheten av Finlands östra gräns. E. granulosusinfektion kan hos människan förorsaka en långsamt propagerande sjukdom, vid vilken parasiten bildar cystor i framförallt levern och lungorna. Det tillgängliga sjukdomsmaterialet antyder att infektionsrisken är mycket liten i Finland (Maijala & al. 2002).

En annan viktig echinokock är rävens dvärgbandmask E. multilocularis (EELA 2001). Parasiten har aldrig påträffats i Fennoskandien, men den förekommer i bland annat Danmark, på Spetsbergen och i norra Ryssland. Räven är parasitens egentliga huvudvärd, men även fjällräv, hund, katt, mårdhund och varg kan fungera som huvudvärdar. Som mellanvärd fungerar gnagare, framförallt sork, bisamråtta och fjällämmel men även ekorre, råtta och mus duger. Hos människan kan infektion medföra livsfara.

Parasiten E. multilocularis kan spridas till Finland från framförallt Ryssland med vandrande räv, fjällräv och varg. Parasiten kan även nå Finland med importerade hundar och katter och med sådana finländska hundar som har rört sig fritt i till exempel Tyskland, Polen och Schweiz. Risken för spridning till Finland beror i stor utsträckning på läget och riskhanteringen i närområdena (EELA 2001).

Undersökningen av vilda djur är en viktig del av kartläggningen av djursjukdomar och deras förekomst. Alla kan begära patologisk undersökning av döda djur. Dödsorsaken fastställs avgiftsfritt av Forskningsanstalten för veterinärmedicin och livsmedel (EELA).

Uppföljningen av och forskningen kring zoonoser fortsätter i samarbete mellan olika forskningsanstalter och myndigheter.

7.14 Samarbete mellan olika instanser

Jord- och skogsbruksministeriet bär det nationella huvudansvaret för viltvården i Finland. På regional nivå vilar ansvaret för viltvården på jaktvårdsdistrikten, som ingår i jägarorganisationen. Jaktvårdsdistrikten lyder under jord- och skogsbruksministeriet, men deras verksamhet koordineras av Jägarnas centralorganisation.

Eftersom viltet är en gemensam nationell tillgång, engagerar sig flera intressegrupper i viltvården av framförallt stora rovdjur. I Kajanaland, Norra Karelen och Norra Savolax verkar rovdjurskommittéer som har till uppgift att utveckla samarbetet mellan de olika intressegrupperna. Kommittéerna fungerar som samarbets- och informationsfora i storrovdjursfrågor för olika naturnyttjande intressenter. Landskapsförbundet fungerar som mötessammankallare och ordförandeinstans.

Modellen erbjöds även andra jaktvårdsdistrikt i samband med Helsingfors universitets regionala samarbetsförhandlingar (Bisi & Kurki 2005). Behovet av ovan nämnda kommittéer bedömdes som speciellt stort inom de områden där vargen är etablerad. Behovet bedömdes som mindre i vargglesa områden.

Diskussionsfora för storrovdjursfrågor kunde ha stor betydelse för samverkan och samarbetet mellan olika instanser. Sådana fora kunde sammanställa landskapsbefolkningens synpunkter och främja samarbetet, kommunikationen och informationsutbytet mellan intressegrupperna.

På regional nivå förekommer en uttalad önskan om att kunna inverka på den regionala beslutsgången, bland annat ifråga om jaktlicenspolitiken. Realiseringen av denna önskan stöter emellertid på patrull ifråga om bland annat vargen, som ju vandrar mellan olika landskap. Vissa jaktdistrikts licensbeslut har utsatts för frän kritik från framförallt naturskyddshåll under de senaste åren. Trots kritiken har de regionala intressegrupperna stort förtroende för jaktvårdsdistrikten som regionala viltvårdsaktörer. Antalet instanser med avvikande synpunkter är litet. Självständig regional beslutsgång förespråkas allmänt på regional nivå (Bisi & Kurki 2005).

Samarbetet mellan intressegrupperna ökas inom alla jaktvårdsdistrikt. Vid behov skapas diskussionsfora. Omfattande sammankallning av olika intressenter initieras av jaktvårdsdistrikten. De deltagande instanserna fattar tillsammans beslut om skapandet av ett eventuellt diskussionsforum samt dess verksamhet, deltagare, sammankallningsbehov, sammankallande och ordförandesystem.

De regionala foras centrala uppgift är att, via samarbete och samverkan, kartlägga den lokala synen på vargstammen och vårdbehovet till grund för jord- och skogsbruksministeriets beslut.

Jord- och skogsbruksministeriet bär det nationella ansvaret för vården av vargstammen. Även miljöministeriet som fastställer vilka arter som är utrotningshotade och därigenom avsevärt inverkar på vargskyddet i Finland, innehar en myndighetsroll. Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet bär huvudansvaret för den vargrelaterade forskningen och uppföljningen av vargstammen. Flera nationella instanser och organisationer visar ökat intresse för skyddet och vården av olika djurarter, stamutvecklingen och det skadeförebyggande arbetet.

Det internationella samarbetet samt de internationella avtalen och deras effekter beskrivs närmare i avsnitt 6 i del 1. Det internationella samarbetets betydelse ökar fortlöpande såväl ifråga om vargen som ifråga om andra stora rovdjur.

Jord- och skogsbruksministeriet fortsätter den aktiva kommunikationen med de myndigheter i grannländerna som ansvarar för vården av stora rovdjur. Samarbetet är särskilt aktivt med de ryska närområdena.

7.15 Uppdatering av vårdplanen

Vårdplanen innehåller omfattande material om dagens finländska vargstam och vargarna i Finland. Vargstammen kommer att vårdas enligt riktlinjerna i vårdplanen. Utgångspunkten är att vargstammens gynnsamma utveckling fortgår och att vargforskningen även framöver genererar ny information som kan användas för planering och beslut. Realiseringen av vårdplanen och dess effekter bör följas upp. Vid behov uppdateras vårdplanen för säkring av vargstammens gynnsamma skyddsnivå.

7.16 Sammandrag

Den finländska vargstammen har utvecklats gynnsamt sedan början av 1990-talet. Stammen har vuxit och reproduktionen har ökat. Stammens regionala utbredning fortgår. Sedan år 2002 har cirka en tredjedel av Finlands areal fungerat som fortplantningsområde för vargen.

Trots att den finländska vargstammen bedömdes som allvarligt hotad i en betraktelse år 1998 (Rassi ym. 2001), indikerar dagens läge (med beaktande av stammens utveckling, struktur, reproduktion och genetiska sammansättning samt de vidtagna vårdåtgärderna och deras utfall) att inget omedelbart hot mot vargstammens existens föreligger. Vid bedömningen av den finländska vargstammen bör stammens geografiska närhet till den stora ryska vargpopulationen beaktas.

Läget idag visar att det systematiska utvecklingsarbetet har burit frukt, trots att insatserna har kritiserats och debatterats på såväl regional som nationell nivå. Helhetsläget och de planerade åtgärderna ger skäl att anta att den finländska vargstammens gynnsamma utveckling och stammens etablering fortgår.

Hoten mot vargstammen, som anses vara desamma som i andra länder med vargförekomst, sammanhänger med befolkningens negativa vargattityder - intolerans, rädsla och vargfientlighet. Bland annat uppföljningen av de radiosändarförsedda vargarna har visat att det årligen fälls vargar olagligt i Finland. Trots elimineringen av skadegörande individer och den olagliga jakten utvecklas den finländska vargstammen gynnsamt. Stammens goda reproduktion kompenserar den människoberoende mortaliteten.

I vårdplanen presenteras förslag till åtgärder som syftar till att ytterligare förbättra balansen mellan lokalbefolkningens krav och vargens skyddsbehov. Åtgärderna omfattar förebyggande av vargskador, utveckling av skadeersättningssystemet, utveckling av varguppföljningen och vargforskningen, säkring av möjligheterna att avlägsna skadeindivider samt effektivisering av vargstamsregleringen, befolkningens möjligheter att påverka, samarbetet mellan olika instanser, utbildningen, rådgivningen och informationsgången.

Det är speciellt viktigt att följa med vargstammens utveckling och att ständigt ha tillgång till ett välfungerande uppföljningssystem. De ansvariga myndigheterna bör fortlöpande kunna anpassa sin verksamhet till rådande situation. Sannolikt kommer den största utmaningen inte att utgöras av bevarandet av vargstammen, utan av stammens ökade reproduktion som leder till invandring till nya områden och därmed förbundna åtgärdsbehov. Lokalbefolkningens vargattityder och krav bör kunna bemötas.

♦ utveckling och upprätthållande av varguppföljningen samt korrekt information om de övervakade individernas rörelser

♦ utveckling och upprätthållande av god vargforskning samt nyttjande av resultaten för vård av vargstammen

♦ utveckling av informationsgången och främjande av balansen mellan lokalbefolkningens krav och vargens skyddsbehov

♦ förebyggande av vargskador: förberedande och förebyggande åtgärder samt eliminering av skadeindivider (framförallt s.k. gårdsvargar, vargar som river husdjur och oskygga vargar)

♦ utveckling av samarbetet och samverkan mellan regionala och nationella naturaktörer och myndigheter

♦ utgör ett viktigt kärnområde för vargstammen. Den nuvarande reproduktionen möjliggör geografisk spridning av stammen.

♦ inget behov av att öka vargstammen föreligger. Lokalt tangerar vargstammens omfattning befolkningens toleransgräns.

♦ realisering och effektivisering av skadeförebyggande åtgärder samt intensifierad informationsgång

♦ begränsning av antalet skadeindivider och -flockar, förebyggande av vargetablering i närheten av bebyggelse

♦ naturlig utbredning och ökning av vargstammen med beaktande av områdets bebyggelse, näringsstruktur, trafik och andra begränsande faktorer

♦ intensifierad uppföljning av vargstammen, information om vargarnas rörelser, främjande av befolkningens kunskaper om vargen samt satsning på skadebekämpning, skadeförebyggande och rådgivning

Jord- och skogsbruksministeriet:  Huvudansvar för vården och skyddet av vargstammen, delegering, styrning och tillståndsmyndighetsuppgifter. Uppdatering av vårdplanen.

Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet:  Ansvar för uppföljningen av stammen, forskning och resultatkommunikation.

Jägarnas centralorganisation:  Information, utbildning, rådgivning, koordinering av skadebekämpningen, statistikföring, expertis och övrig koordinering.

Jaktvårdsdistrikten:  Regional informationsspridning, utbildning, rådgivning, skadebekämpning, tillståndsmyndighetsuppgifter och regionalt stamvårdsansvar.

Jaktvårdsföreningarna:  Regional informationsspridning, utbildning, rådgivning, skadebekämpning och jaktövervakning.

Forststyrelsen:  Informationsspridning och vildmarksövervakning.

Renbeteslagens förbund:  Informationsspridning, utbildning, rådgivning samt förebyggande och statistikföring av skador på renarna.

Forskningsanstalten för veterinärmedicin och livsmedel:  Uppföljning av och forskning kring zoonoser och därmed förbunden informationsspridning.

Tillbaka