Artikel/JJ/Vasabladet
Mikael Broo
1/11 1994
FÖRVIRRING KRING VAPENTRANSPORT VINTERTID
Många jaktföreningar i Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt, men också i övriga Finland, har en stor del av sina jaktmarker i skärgården. En del föreningar har till och med alla sina jaktområden enbart på holmar och skär. Där ute har det därför alltid jagats under såväl höst som vinter.
En viktig och avgörande förutsättning för att jakt överhuvudtaget ska kuna bedrivas i skärgården är, att jägarna får ta med sig sina jakt vapen i båt om höstarna och i bil vintertid, när isarna bär. Den gamla jaktlagen innehöll heller inga begränsningar i det avseendet, utom för transport av jaktvapen med scooter, för vilken det krävdes särskilt tillstånd av polisdistriktets chef; i våra trakter vanligtvis länsman.
När den nya jaktlagen kom för drygt ett år sedan var bestämmelserna om transport av jaktvapen formulerade så, att de tillät jägarna att ta med sig sina vapen ut i skärgården både i båt och bil - det senare således även på is vintertid. En beklaglig miss i formuleringen av lagparagrafen, jaktlagens 35 §, moment 2, resulterade dock i att också scootern inkluderades som lagligt transportfordon, vilket lagstiftarna inte alls avsett. Missen ledde till att "transportparagrafen" omgående reviderades.
Revideringen blev tyvärr, även den, ett misslyckande, då den i stället för att entydigt klargöra vad som är tillåtet eller inte, bara skapade ytterligare förvirring bland jägarna. Den generösa skrivningen i den 35:e paragrafens andra moment ströks helt och ersattes av formuleringen "Det är förbjudet att transportera jaktvapen med motordrivet fordon i terrängen"; en mening som för den oinvigde förvisso förefaller både klar och entydig, men en ordalydelse dock, som inte ens jord- och skogsbruksministeriets lagkloka kunnat förklara den praktiska innebörden av, trots påstötar från olika håll.
Undra sen över att jägarna nu står med förvåningens finger i häpnadens mun! Varför står det inget i lagtexten om vapentransport med bil på is? Blir skärgårdsjakten helt förbjuden? Måste vi nu gå till Storskär (45 - 50 km från fastlandet) med de goda harmarkerna, dit vi tidigare åkt med bil på jakttur? Eller blir vi tvungna att skaffa en reservbössa och förvara den ute i villan för att överhuvudtaget kunna jaga vintertid i skären? Detta är några av de frågor som jägarna nu ställer sig.
Den villrådighet som råder avspeglar sig också tydligt i de lokala experternas tolkningar i Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt. Distriktets ordförande, Bror Blusi i Vörå, till professionen polis, säger att den aktuella paragrafen, som han ser det, inte kan tolkas på något annat sätt än, att det är förbjudet att vintertid på isområden transportera jaktvapen i bil. Stöd för den tolkningen finns onekligen i den färskaste upplagan av JCO-skriften "Handbok för jägare" (3:e korrigerade upplagan 1994), jakt- och vapenlagstiftningsdelen, i vilken det görs gällande, att "förbudet gäller alla motordrivna fordon som är tänkta att röra sig på land eller is". Men också det är bara en enskild tolkning av författaren till avsnittet i boken - Are Pylkkänen.
Överkonstapel Reijo Hedman i Malax, jägare och länge ansvarig för jaktövervakningen i hela Vasa län, är en av de lokala experter som tolkar "transportparagrafen" annorlunda än Bror Blusi. Enlig Hedman gäller förbudet om transport av jaktvapen med motordrivna fordon endast landområden utanför allmän och privat väg, vilket skulle innebära att det är tillåtet att ha bössan med i bilen, när man rör sig på isarna i skärgården. Stöd för sin tolkning säger han sig ha hos författaren till avsnittet om jakt- och vapenlagstiftning i "Handbok för jägare", Are Pylkkänen, som i och med detta - märkligt nog - avslöjar sig ha två tolkningar av förbudets praktiska innebörd. Förvirringen är därmed total.
Ingen kan eller vågar således idag med hundraprocentig säkerhet fastslå vilken tolkning som är den riktiga. Följden blir att jägarna, vad vinterjakten i skärgården beträffar, tvingas leva med en besvärande och frustrerande osäkerhet om, vad som är lagligt eller olagligt. De blir helt utlämnade åt jaktövervakarnas divergerande tolkningar och godtycke. Flertalet jägare kommer förmodligen att inte ens våga sig ut på jakt i skärgården, en effekt som lagstiftarna knappast eftersträvat, men som kommit så att säga "på köpet", som ett resultat av den klantiga revideringen.
Det som de sakkunniga egentligen är oense om och tolkar på olika sätt är, hur begreppet terräng ska tydas eller förstås. En del experter menar, att man med termen terräng (fi. maasto) avser enbart landområden. Andra är övertygade om, att begreppet innefattar både land- och (tillfrusna) havsområden.
Bror Blusi påpekar i det sammanhanget, att det i första hand är våra domstolar som tolkar lagarna och att det därför skulle vara bra med ett prejudicerande fall som kunde fastställa rätt tolkning. Men ett sådant går det dock givetvis inte att bara kommendera fram och enbart att tänka sig den problemlösningen känns befängd. Vem vill frivilligt och medvetet göra sig skyldig till en jaktförseelse för att fastställa rätt tolkning av en bristfällig och tvetydig lagparagraf?
Dessutom är det tveksamt om våra domstolar verkligen besitter den jaktliga sakkännedom och kompetens som behövs för att rätt hantera och döma i ett sådant fall. Ett framprovocerat prejudikatsfall skulle därför kunna utmynna i både oväntade och oönskade effekter.
All expertis och varenda jägare, som undertecknad varit i kontakt med, är i alla fall överens om en sak; ett bestående förbud mot att transportera jaktvapen i bil på isområden skulle vara både olyckligt och inkonsekvent. Olyckligt därför att det skulle försvåra och delvis omöjliggöra skärgårdsjakt vintertid och inkonsekvent på grund av att förbudet i sin nuvarande formulering markerar en omotiverad skillnad mellan båt- och biltransport. Dessutom skulle det slå orättvist mot enbart de jaktföreningar, som helt eller delvis har jaktmarker i skärgården. I praktiken skulle de facto ett varaktigt förbud innebära, att den lagligt arrenderade jakträtten i skärgården beskärs på ett betänkligt sätt.
"Transportparagrafens" skrivning motverkar på så sätt i viss mån de delar i jaktlagstiftningen, i första hand paragraferna 11 - 13, som reglerar jaktföreningarnas möjligheter att skapa enhetliga och sammanhängande områden där jakt och viltvård kan bedrivas. En sådan påtaglig brist på överensstämmelse i jaktlagstiftningen kan inte accepteras.
Det enda absolut säkra sättet att få med sig jaktvapnen vintertid ut i skärgårdsområdena, för att kunna utnyttja den jakträtt som markägarna avstått ifrån, skulle bli genom att - om man nu vill undvika att fällas för jaktförseelse - ge sig ut till fots eller på skidor. Med den vidsträckta skärgård vi har i Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt är detta helt orimligt och knappast heller något som lagstiftarna tänkt sig som enda alternativ för vinterjakt i skärgården.
Tveksamheten över hur den reviderade 35:e paragrafen i jaktlagen ska tolkas och tillämpas kommer emellertid inte att bestå framdeles, tröstar Reijo Hedman. Om ett eller ett par år har vi nämligen fått en ny lag om terrängtrafik, som jämställer land- med isområden. Någon tvekan om, hur lagparagrafen därefter ska tolkas kommer det då inte att råda, om inte lagtexten i den nugällande § 35 dessförinnan ändrats.
För att sätta p för den utvecklingen återstår bara för jägarna - om man
nu utesluter möjligheten med ett positivt prejudikatsfall - att själva se till att:
1) Den lag på kommande som Reijo Hedman talar om stoppas och att man
2) Motionsvägen via sina organisationer, från enskilda jaktföreningar ända upp till
JCO, initierar en ny ändring av "transportparagrafen".
Den vägen kan kanske bli lång att gå, men den framstår dock för tillfället som den enda vettiga och möjliga lösningen. Dags således för att börja motionera. Ju fler som ställer upp desto större är chanserna att lyckas.
Att någon överhuvudtaget skulle kunna försvara den nu gällande formuleringen är otänkbart. Det finns ju ingen logik i eller motiv för bestämmelser som nog tillåter jägare att transportera sina jaktvapen med båt ute i skärgården, men som så fort isen lagt sig gör samma transport olaglig och därmed straffbar. Självklart ska det inte här finnas någon skillnad. Syftet med transporten är ju detsamma oberoende av årstid och framkomstmöjligheter.
Att beslutsfattarna, lagstiftarna, gett polisdistriktets chef, även i den nya jaktlagen, rätt att i enskilda fall bevilja undantagstillstånd från förbudet i den 35:e paragrafen, kan inte betraktas som någon "förmildrande omständighet". I stället är det något, som bara bidrar till att skapa ytterligare oreda och onödig byråkrati för alla länsmän och som därtill riskerar att både irritera och infektera dagens goda relationer mellan jägare och myndigheter. Transportförbudet rimmar dessutom väldigt illa med den nya jaktlagens anda och mening; större frihet och ökat ansvar för den enskilde jägaen.
Därför ska det inte vara nödvändigt för jägare att begära lov av länsman för att vintertid ge sig ut på räv- eller harjakt i skärgården.