ARTIKEL/JJ/VASABLADET
Mikael Broo



KLARHET OM TRANSPORT AV JAKTVAPEN!

Den osäkerhet och förvirring som tidigare fanns bland både experter och jägare beträffande transport av jaktvapen i bil på isområden, något jag (1/11) försökte spegla i en artikel i Vbl, har nu förbytts i någorlunda klarhet; snabbare än någon kunnat ana, då saken verkligen såg ut att vara såväl komplicerad som tidskrävande att lösa.

För de mindre minnesgoda och för dom som inte sparat texten, där brydsamheterna utförligt blev belysta, är en kort repetition kanske nödvändig.

När den nya jaktlagen kom för snart ett och ett halvt år sedan gjorde lagstiftarna bort sig genom en felformulering av den 35:e paragrafen; den text i jaktlagstiftningen som beskriver när, var, hur och med vilka fordon jägarna har rätt att transportera sina jaktvapen. Man inkluderade nämligen omedvetet scootern bland de tillåtna transport- medlen, något som alls inte varit avsikten.

Felskäret i lagstiftningen upptäcktes och resulterade i en ganska omgående revidering; en omformulering av den aktuella paragrafen. Den nya formuleringen gav dessvärre, kanske på grund av en otillräcklig klarhet i skrivningen, upphov till en debatt om, hur den nya ordalydelsen av § 35 skulle tolkas. Det huvudsakliga tvistefröet i den diskussionen blev, hur begreppet terräng skulle tolkas.

Innefattade begreppet både land- och isområden? frågade sig experterna. Eller avsåg det enbart det ena eller det andra och vilka skulle i så fall konsekvenserna bli i de bägge fallen?

Utifrån de frågeställningarna inleddes debatten om "transportparagrafen" i vårt enda svenskspråkiga jaktvårdsdistrikt i Finland - Svenska Österbottens jaktvårdsdistrikt. Det skedde vid Malaxnejdens jaktvårdsförenings årsmöte i mars i våras, där de lokala sakkännarna, Bror Blusi, ordförande i distriktet och Reijo Hedman, ansvarig polisiär jaktövervakare i Vasa län, redovisade helt olika uppfattningar.

Den förre ansåg, att aktuell lagskrivning klart förbjöd vapentransport i bil på isområden, den senare menade att det var tillåtet. Bägge kunde bekräfta sina ståndpunkter med utsagor från skilda parter på jord- och skogsbruksministeriets jaktbyrå; den jaktliga byråkratins högsta och rimligtvis - i frågor om jaktlagstiftning - mest sakkunniga instansen i Finland.

I intervjuer jag gjorde med både Blusi och Hedman, inför min förra artikel i Vbl, vidhöll bägge sina ställningstaganden. Reijo Hedman var emellertid redan då så säker på, att hans tolkning var den rätta, att han till och med gav mig beskedet, att åtminstone inte han skulle sätta dit någon, som han den kommande vintern påträffade med jaktvapen i bil i skärgården. Han trodde att den tolkning Bror Blusi representerade kunde ha fått sin upprinnelse i någon felöversättning. Själv var jag fortfarande tveksam.

Jag valde att inte föra Reijo Hedmans hela budskap vidare, dels således på grund av min egen osäkerhet, dels för risken att Hedman kunde råka illa ut genom tillämpning av sin tolkning, om det senare skulle visa sig att han hade fel. I JCO-skriften "Handbok förjägare", lagstift- ningsdelen, stod det ju dessutom uttryckligen, att transportförbudet gällde "alla motordrivna fordon, som är tänkta att röra sig på land eller is". Vem vågade betvivla och ifrågasätta den tolkningen i jägarnas "bibel"?

Nu har det dock, överraskande nog och precis som Hedman anade, visat sig att förbudstolkningen av § 35 baserat sig på en felöversättning från finska till svenska i just detta jägarnas rättesnöre från Jägarnas centralorganisation. Den ursprungliga finska texten i JCO:s nyutgåva av "Handbok för jägare", jakt- och lagstiftningen, säger nämligen inte någonting om, att det skulle vara förbjudet att transportera jaktvapen i bil på is.

Detta har bekräftats av textens upphovsman, Are Pylkkänen, som därmed också slår fast att det omtvistade begreppet terräng, åtminstone för tillfället, bara kan tolkas på ett sätt; terräng är enbart landområ- den utanför allmänna och privata vägar.

Däremot finns det ännu en liten risk, att en ny lagstiftning om terrängtrafik, än så länge på beredningsstadiet, kan medföra en omtolkning av begreppet terräng så att det också innefattar isområden. Om så sker ger inte därefter § 35, i sin nuvarande utformning, något utrymme för en tolkning som tillåter jägare att vintertid ta med sitt jaktvapen i bil ut i skärgården.

Men det finns både tid och möjligheter, att påverka det lagstiftnings- arbete som är på gång gällande terrängtrafik, så att det inte skapar oönskade och omotiverade effekter beträffande vinterjakten i skärgår- den. Enligt Lorenz Uthardt, viceordförande i JCO-styrelsen, finns det i Jägarnas centralorganisation, medvetenhet om och beredskap för att möta och positivt lösa den här problematiken. Det återstår att se hur långt den insikten och handlingsviljan räcker.

Tillsvidare är det således, enligt Reijo Hedman och Are Pylkkänen, fritt fram för jägarna att ta med sig sitt jaktvapen i bil vid jakt i skärgården i vinter, något som ytterligare bekräftas också av Lorenz Uthardt. Det är ett besked som säkert känns tillfredsställande för alla ivriga skärgårdsjägare.

Mindre tillfredsställande känns det dock, att nödgas konstatera, att den debatt som förts om detta har varit en "onödig debatt" i den meningen att den förts på felaktiga premisser, något som emellertid inte kan läggas debattörerna, våra lokala experter, till last.

Hur JCO-översättarna däremot lyckades med konststycket att i ett så viktigt sammanhang skapa ett transportförbud på isområden, något som inte existerar, är en gåta. Att den svenska upplagan överhuvudtaget släpptes ut med dylika brister är både obegripligt och oförsvarligt.

Det man också kan fråga sig i sammanhanget är, vilken andel i blamagen bokens redaktör, Esa Niemelä, har haft. Hade han överhuvudtaget, som ansvarig redaktör för "Handbok för jägare" och som verksamhetsledare för jägarnas takorganisation, kollat den svenska upplagan mot den finska innan den förra gick ut till jägarna? Det verkar inte så.

Men hur det egentligen är med den saken får vi väl aldrig reda på.Trots att Niemelä fått möjlighet att kommentera saken föredrar han nämligen att tiga; ett tillknäppt beteendemönster som tyvärr i alltför hög grad präglar hela den jaktliga administrationen, jaktbyråkratin, i vårt land.

Slutligen måste det konstateras, att det i vårt jaktvårdsdistrikt finns lokala experter, som alltjämt hävdar uppfattningen att jaktvapen- transport med bil är förbjuden på is eller att det åtminstone är tveksamt om vilken tolkning som är den rätta. Eftersom distriktets högsta tjänsteman och auktoritet, jaktchefen Tom Eklund, liksom distriktsordföranden Bror Blusi, tillhör den falangen sakkunniga, är det måhända viktigt att redovisa att inställningen fortfarande finns och dessutom omhuldas av jaktvårdsdistriktet.

Det kan ju tänkas att det finns någon jägare, som vill köra med helgardering under vinterns jakt i skärgården och inte ta några risker. I så fall är det säkert tryggast att luta sig mot den tolkning som jaktchefen och ordföranden förfäktar, även om det i praktiken innebär en mer eller mindre obefintlig skärgårdsjakt.

Själv är jag numer övertygad om, att den tolkning som Reijo Hedman företräder är den riktiga och kommer därför att både transportera min bössa i bil och jaga som vanligt i skären även i vinter.

Att jag kan göra det är helt och hållet Reijo Hedmans förtjänst. Äras den som äras bör!


Läs nästa inlägg i samma debatt! (Jaktchefen i distriktet kommenterar)

Tillbaka