Artikel/Vasabladet/18.09.2004

Mikael Broo

Malax

 

OM VARGUTSÄTTNINGAR I NORDEN

Bara för drygt tre decennier sedan ansågs vargen så gott som utrotad i både Norge och Sverige. I Finland var då vargen, menade åtminstone djur- och naturvännerna, dessutom utrotningshotad.

Men så - i slutet av 1970-talet - började vargar plötsligt dyka upp igen lite varstans i både Norge och Sverige, en pånyttfödelse av det skandinaviska vargbeståndet som överraskade både viltforskare, jägare och folk i gemen. ("The sudden occurrence of wolves in southern Sweden in 1980 was indeed surprising", stod det bland annat i en vetenskaplig rapport). Lika överraskande blev fortsättningen, då vargstammen undan för undan, utan att någon till en början kunnat konstatera att valpkullar kommit till världen, förökade sig i snabb takt.

Den plötsliga vargexplosionen skapade självfallet massvis med frågetecken och spekulationer. Hur kunde vargar dyka upp ur ingenting? Varifrån kom vargarna? Och hur kom det sig att de fanns just i Värmland och angränsande områden i Norge, då den sist observerade vargen i Sverige hade iakttagits 1000 kilometer längre bort - i norra Sverige? Hade vargarna invandrat från Finland eller till och med från Ryssland? Men om så skett - varför hade då inga spårobservationer eller direkta iakttagelser av vargar gjorts under hundrafemtio mils vandringar väster- och söderut?

Ingen kunde till en början presentera någon rimlig eller tillfredsställande förklaring till den nya vargsituationen i Sverige och Norge. Däremot började rykten cirkulera om, att den nyupptäckta vargstammen var ett resultat av (olagliga) utsättningar av vargar från både djurparker och grannländer och iscensatta och genomförda av vargvänner med starkt intresse av att återinföra vargen på den skandinaviska halvön. Ryktena förstärktes av uppgifter om möten med vargar som inte betedde sig normalt och inte visade någon som helst rädsla för människor.

Men alla antydningar om att det pågick en illegal återuppbyggnad av vargbeståndet i Skandinavien förnekades kategoriskt av de parter som påstods vara inblandade; enskilda personer representerande djurparker, djur- och naturskyddsorganisationer, myndigheter, något skogsbolag och diverse uppfödare av varg/varghybrider i hägn. Och konkreta bevis om att vargutsättningar och flyttningar av vargar verkligen förekom saknades.

Den snabba ökningen av vargstammen i Sverige och Norge och ryktesfloran kring hur den gått till retade gallfeber på folk. Jägare som miste sina hundar under pågående jakt blev förbannade, fårägare som fick sina djur rivna var förtvivlade och människor som inte längre överhuvudtaget vågade röra sig i naturen kände sig kränkta. Och då klagomål och krav om kraftåtgärder hos ansvariga myndigheter klingade mer eller mindre för döva öron var fortsättningen given; människorna tog lagen i egna händer. I samma takt som vargarna ökade började de försvinna.

Under åren 1977 - 2003 försvann sammanlagt ett sextiotal vargar i Sverige/Norge. Bara fyra stycken av dem sköts med tillstånd av myndigheterna, ett femtontal trafikdödades eller kördes medvetet ihjäl, ett tiotal tjuvsköts medan en stor del bara försvann spårlöst. Några avlivades på grund av sjukdom (skabb). I en norsk rapport omfattande samma tidsperiod hävdas att 84 vargar försvann och att hälften av dem blev tjuvskjutna. Trots detta uppskattas dagens skandinaviska vargstam till mellan 120 och 140 individer av vilka flertalet finns i Sverige.

Den officiella förklaringen i dag till att vargen i Sverige och Norge kom tillbaka så plötsligt och så snabbt ökade i antal är, att det skedde tack vare en kraftig invandring från Ryssland och Finland. Men det finns gott om tvivlare till denna förklaringsmodell.

Den mest kända av dem är norrmannen, civilingenjören och debattören Lars Toverud, som sedan nästan tio år tillbaka gjort det till något av en livsuppgift att försöka bevisa, att vargen kommit tillbaka till den skandinaviska halvön på ett olagligt sätt. Han har utfört något som kunde beskrivas som en omfattande "undersökande journalistik" i sammanhanget och skrivit ett otal artiklar om saken.

För tre år sedan gav han ut en första bok i ämnet "Utsetting av ulv i Norge och Sverige 1976 - 2001", en publikation som väckte häftig debatt i respektive land. Nu har han en andra bok på gång i samma ämne med arbetsnamnet "Lögnens apostel", en titel som syftar på en namngiven norrman, som Toverud menar har varit/är en av de ledande och mest aktiva i den verksamhet han beskriver i sina böcker.

Lars Toverud är övertygad om, att vargutsättningar förekommit så gott som varje år i Sverige och Norge sedan år 1976. Han menar att ursprunget till verksamheten, något som fungerat som aktiv pådrivare, kan sökas i både nationella och internationella överenskommelser och aktionsplaner med syfte att återinföra rovdjur i alla europeiska länder. Här nämner han bland annat Bernkonventionen, EU:s habitatdirektiv och Natura 2000 samt de aktionsplaner som för de fyra stora rovdjuren (lo, järv, björn och varg) initierats av WWF och dess medlemsorganisationer.

Toverud refererar också i sin nya bok till flera forskarrapporter från början av 70-talet där det bland annat konstateras att det enda sättet att återinföra varg i Skandinavien är genom att fånga vilda vargar i Ryssland eller Finland och sätta ut dem i Sverige. Den slutsatsen kom man fram till utifrån det faktum att den naturliga invandringen österifrån var så gott som obefintlig.

I en aktion som initierades av Svenska Naturskyddsföreningen år 1971, Projekt Varg, fastslogs också "Att på naturlig väg återfå en livskraftig svensk vargstam är således ej sannolikt. Vill vi bevara vargen inom landet torde återinförsel vara den enda möjligheten som återstår". Det skulle lyckas bäst, ansåg man, genom att sätta ut vargar med hjälp av djur uppfödda i fångenskap. Som lämpligaste områden för utsättningarna föreslogs norra Västmanland, södra Dalarna samt Värmland där landets tätaste älgstammar fanns.

I den kommande boken om vargutsättningar släpper nu Lars Toverud omfattande och detaljerade uppgifter och vittnesmål om var vargar under trettio års tid satts ut i Sverige och Norge, hur transporterna skett, varifrån djuren kommit och vilka leverantörerna är. Han namnger dussintals personer (i Sverige, Norge och Finland) som han anser varit eller är aktiva i verksamheten eller som sitter inne med information om de illegala vargutsättningarna.

Vargarna - både rena vargar och hybrider - som satts ut har, säger Toverud, importerats från Finland, Ryssland, Estland, Lettland, Litauen och Vitryssland. Från Finland och Ryssland har vargar forslats huvudsakligen med bil medan de flesta djuren från de baltiska staterna och Vitryssland ska ha transporterats med båt och smugglats in antingen via Finland eller direkt till Sverige för vidare transport med bil till utsättningsplatserna. Men många vargar ska enligt Toverud ha importerats helt lagligt, således med myndigheternas goda minne och tillstånd, under sken av att de skulle placeras i djurparker. Från dem har de dock sedan forslats vidare ut i markerna. De flesta djurparkerna i Sverige anklagas nämligen också för att ha varit involverade i verksamheten.

Finland intar en central plats bland vargleverantörerna, menar Toverud. Han namnger i boken ett tiotal (privat-)företag som i norra Finland bedriver uppfödning av vargar och varghybrider, säljer dem vidare eller fungerar som mellanhänder för vargimporter från Ryssland. Ortnamn som skyltar i sammanhanget är bland annat Tuntsa, Jurmu, Kuusamo och Saija.

Ett eget kapitel i Toveruds nya bok om vargutsättningar får ett namngivet, stort svenskt/finsktägt skogsbolag som i Sverige äger miljontals hektar skog. Bolaget sägs ha insett att det skulle vara ett bra försäljningsargument för utlandsaffärerna med varg i sina skogar och dessutom skulle man ha ekonomisk fördel av att vargarna tar bort älgar, rådjur och bävrar och därmed begränsar skogsskadorna. Skogsbolaget skulle därför både aktivt ha medverkat till vargutsättningar och ekonomiskt understött verksamheten. Huvuddelen av den svenska vargstammen finns förresten i de skogsområden som bolaget äger.

Vid sidan av engagemanget att genom återinföring av vargstammen i Skandinavien berika den biologiska mångfalden i naturen är det pengar, profitintresse, som varit/är ett av de starkaste motiven för den illegala verksamheten, konstaterar Toverud. Han påpekar att en vargexport för en leverantör utanför Sverige/Norge kunde ge 10 000 - 15 000 skattefria euro per djur i fickan.

De avslöjanden om vargutsättningar som Lars Toverud presenterade i sin första bok ändrade inte den officiella inställningen i Sverige och Norge. Man hävdar att den genforskning av varg som utförts av professor Hans Ellegren, (Uppsala Universitet, 1996) bekräftat att det inte finns något nära släktskap mellan vilda vargar och de som finns i de svenska djurparkerna. Därför kan inte vargar från djurparker ha bildat grund till den vargstam som finns idag. En senare liknande genundersökning (Ellegren, 1999) har inte heller den kunnat styrka påståendet om utsättning av estländska vargar, konstateras det.

Toverud har nagelfarit Ellegrens genundersökningar och underkänner de resultat och slutsatser som framlagts. Han påpekar att alla genuina vargar bevisligen medvetet hållits utanför försöksmaterialet och att det man forskat på omfattat endast rena hybrider i varierande blandningsgrad. Genforskningen ger därmed, menar Toverud, ingenting som kullkastar hans egna teorier.

I Toveruds material finns inga uppgifter om att den verksamhet som beskrivs skulle ha lett till vargutsättningar eller flyttningar av vargar i Finland. Men även här har ständiga rykten gått om att sådant förekommer. Kanske är det dags att också här börja gräva i saken eller åtminstone undersöka i vilken omfattning vargar levererats till Sverige/Norge och vilka personer i landet som i så fall medverkat till detta.

Har Lars Toverud rätt har vi alla undanhållits sanningen om hur rovdjurspolitiken egentligen bedrivits i hela Norden de tre senaste decennierna. "Myndigheterna har, som han uttrycker det i sin första bok i ämnet, ljugit för oss, bedragit oss och befolkningen på landsbygden har blivit hållna som narrar. I målsättningen att återskapa en vildmark som den urbana befolkningen kan njuta av och betrakta på avstånd har det genom faunakriminella handlingar skapats en natur där trivseln och glädjen med att röra sig i skogen för alltid har försvunnit".

Är det verkligen så vi vill ha det? undrar han.

Tillbaka