NOG MED VARGAR! 

I en stort uppslagen intervju i Hufvudstadsbladet söndagen den 5 mars tycker kulturminister Tanja Karpela att det nog finns plats för flera vargar i Finland och att det är fel att sätta munkavle på stadsborna i diskussionen. "Vi har rätt till en artrik natur", säger hon. 

Klart att stadsbor har rätt att yttra sig i naturskyddsfrågor och därmed i diskussionen om vargarna! Vad som är väsentligt är inte var man bor eller vilket språk man talar utan att argumenten är klara och väl underbyggda, och att man kan sätta sig in i andra människors situation. Man får självfallet som naturfilosofen Leena Vilkka ställa sig på vargens sida mot människan, men av en person i ministerställning kunde man vänta sig mera sans och mindre känslor än vad Karpela visar. 

Minister Karpela tror att vargen är utrotningshotad. Med 2000 vargar i Minnesota, 1000 i Polen och 1500 i Spanien, vilket Karpela själv framhåller, och därtill tiotusentals i exempelvis Ryssland och Kazakstan, spelar några hundra vargar i Finland ingen avgörande roll - vargen lever nog vidare. I vårt land kunde vargstammen lika väl avskjutas helt och hållet, såsom målet var på adertonhundratalet, men det kommer dessvärre alltid in nya vargar över östgränsen. 

Vargen är ett farligt djur. Hos oss har lyckligtvis ingen människa på länge fallit offer för varg, men sådant har tyvärr skett annorstädes. Minister Karpela kunde faktiskt läsa litet mera vad internationella viltforskare skriver om vargens beteende och inte lita blint på våra egna vargfantaster. Det är okunskap eller skär lögn att påstå att all vetenskaplig forskning om vargen är enhällig. Och att jämföra antalet husdjur som rivs av varg med antalet innebrända husdjur, vilket Karpela gör, är absurt! Ingen bränner ihjäl sina djur med avsikt, men att plädera för mera varg i bebodda trakter med traditionell ekologisk boskapsskötsel (kor och får ute om sommaren) kan jämföras med att leka med elden. 

Jag tycker att 135 rivna får senaste år är ett stort och helt onödigt antal och jag tror inte att minister Karpela och andra vargvänner gärna skulle betala ersättningar åt fåruppfödarna ur egen ficka. I statsbudgeten är det visserligen fråga om en liten summa, men en utgift som inte borde få öka med åren. Det finns så många andra viktiga behov som pengarna inte räcker till för. Eller vill minister Karpela kanske avstå från några kultursatsningar, t. ex. från vargtjutsfestivaler och liknande, för att istället finansiera vargstaket och ersättningar för vallhundar och rivna husdjur? 

En minister borde ha så mycket kunskap i historia, ekonomi och ekologi att han skulle förstå att en stadskultur inte i längden kan existera utan en landsbygd med jordbruk och boskapsskötsel. Inte skall man heller förringa jaktens och fiskets betydelse för människors försörjning. 

Karpelas svammel om vargarna och naturens mångfald blottar hennes totala okunskap om vilka organismer som verkligen är av betydelse för den så kallade ekologiska balansen. Att en kulturminister vill ha en ökad spridning av varg i Finland är chockerande. Karpela vill därmed också förstöra fädernas kulturarv - den praktiskt taget vargfria landsbygden. Tanken går till bocken som trädgårdsmästare och annat mindre smickrande. 

Hur är det möjligt att Centerpartiet har en sådan person i en topposition? Undra sedan över politikerföraktet! 

Vargfrågan är som alla andra miljöfrågor slutligen politisk och besluten borde fattas efter hörande av berörda parter och en objektiv analys av läget. Människornas grundlagsenliga trygghet borde komma i första rummet. Nu har en liten klick med varierande bevekelsegrunder lyckats lobba fram en i längden ohållbar fredning av vargen. Och våra egna myndigheters agerande på senaste tid bara underblåser varghatet på landsbygden. 

För min del är vargen helt OK. där den hör hemma, dvs. i de stora ödemarkerna, men absolut inte i Finlands bebodda trakter. Och eftersom Karpela med sina uttalanden har lyckats dra in könsaspekter i vargfrågan ("Machomännen vill skjuta varg") undrar jag i min tur varför så många kvinnor är "vargkramare"? Finns det kanske en psykologisk förklaring?

Tillbaka