ATT VARA EMIGRANTBARN I SVERIGE

Diskutera släktforskning i Österbotten - Discus genealogy in Ostrobothnia: Emigration -Sverige: ATT VARA EMIGRANTBARN I SVERIGE
Postat av Harri Blomberg Fredagen den 29 November, 2002 - 09:09:

BETRAKTELSE - ATT VARA EMIGRANTBARN I SVERIGE.

Mitt Finland bestod länge av kustremsan från Åbo i söder till Torneå i norr, samt de talrika öarna emellan svenska östkusten och finländska västkusten. Därtill kunde jag någorlunda peka ut några städer såsom Helsingfors och Tammerfors på en karta utan att behöva leta upp dessa orter med fingret.
Det var ett sommarland som vi besökte då havet och sjöarna var som mest blå och hembygden i Österbotten som mest grönskande. Bra likt de bilder Finska turistbyrån lanserade utomlands, inga saknades. Mina rötter hittade jag i den tvåspråkiga Kristinestadsnejden. Där mina förfäder hade verkat så länge det funnits skriven historia.

Denna del av Finland har med åren blivit en allt starkare del av min identitet. Den har förstärkts av all släkthistorik jag har hört under uppväxttiden i Norrköping. Dit flyttade fem i en syskonskara av sex på min mors sida och bildade familjer. Kusinerna blev många och de utökades för min del med närheten till Stockholm. Där bodde till slut en stor del av min fars släkt efter att ha flyttat runt i Sverige alltsedan 1950-talet.
Redan i unga år blev jag aktiv i Norrköpings finska förening och tillbringade många eftermiddagar och helger i dess lokaler på Mamregården. I grundskolan gick jag i en svenskspråkig klass, på samma sätt som övriga kusiner. Några av oss fick turen att läsa finska som hemspråk och B-språk, vid sidan av svenska och engelska. Tyvärr var timantalet knappt och lektionstillfällena få att undervisningen inte mer än höll liv i redan bristande kunskaper i det finska språket.

Varje generation bland emigranter och varje enskild individ i denna generation måste ta ställning hur man ska ställa sig till sitt gamla arv och nya livsmiljö. Tidigt ställde jag mig frågan vad Finland respektive Sverige betydde för mig. Sökandet gav mig många svar och samtidigt en bättre bild av de bägge ländernas gemensamma kulturhistoria. Under hela det föregående decenniet flyttade jag runt i Finland för att fylla de luckor av okunskap som fanns i mitt vetande och som jag ansåg vara viktigt att kunna för att bygga en bättre plattform att stå på i livet, d v s stärka min identitet. Den har kommit att handla om tvåspråkigheten och jag känner mig som mest svensk när jag är i Finland och omvänt i detta land. Här betraktar jag mig som sverigefinne.
Enklast att lära känna ett land är att flytta dit och bo där en längre tid, inte bara vara en sommargäst under några veckors tid. Att stanna på en plats och komma in i vardagen ger mycket mer än ett kringflackande med syftet att se. Finland har trots sin ringa folkmängd olika folklynnen. Naturens olikheter har format dessa. Motpolerna har jag hittat i Finlands svenskbygder kontra Karelens gränsmarker. Mina levnadsbetingelser har varit lättare i de förra bygderna, ty där har jag haft fasta boställen och försörjt mig med arbete, stipendier, sparat kapital eller studielån. I Nyland, Åboland, Åland och Österbotten har jag sett många dagar komma och gå. Årstider skifta och isen lägga sig och lösas upp i havsvikarna.

Karelen har jag utforskat med Ilomants och St. Petersburg som utgångspunkter. Några jobb har jag inte lyckats frambringa i Ilomants - även om arbetskraftsbyrån en gång erbjöd en finska kurs för min del så var jag tvungen att tacka nej då erbjudandet ej gällde min dåvarande sambo - men då en av mina närmaste sverigefinska vänner fann sin make på hotellet en nyårsafton och hennes äldste son blev min gudson var samhället vid ryska gränsen i flera år ett ständigt resmål. Från min egen familjehistoria vet jag att min morfar och hans bröder var stationerade i Ilomants i och utom krigstid som gränsvakter. En av bröderna hittade sin hustru där och tog med henne till Bötom i Österbotten, efter tjänstgöringen i statens tjänst.

Finland var tvungen att avträda stora delar av Karelen till Sovjetunionen efter andra världskriget. Till St. Petersburg flyttade jag för att lära mig ryska, samtidigt gav staden mig goda möjligheter att resa i Ingermanland och det Karelen som en gång var en av Finlands mest karaktäristiska landsdelar. I den forna ryska huvudstaden gick jag med i stadens samlande organ för ingermanlänningarna och det ingermanländska förbundets verksamhet kändes bra lik de sverigefinska föreningarnas, bland annat då förutsättningarna ofta var lika ogynnsamma… överlevnaden för bägge minoritetsfolken med samma språk lika ovissa.

Samtidigt finns stora skillnader. Visserligen har finnar bott inom Sveriges gränser under landets hela historiska period, men på många platser har dessa finnar assimilerats men fått tillökning genom nya migrationsflyttningar. Stockholm är en sådan plats, finnar har bott där sedan stadens grundande för 750 år sedan. Nya generationer av inflyttade har avlöst de gamla. Språket överlevde inte inom släkterna i mer än högst några generationer. Ingermanlänningarna i sin tur har till sin majoritet bott i byar som har konsoliderat språket och i St. Petersburgsregionen är de ursprungsfolket. Finska språk har talats vid Finska vikens inre delar sedan urminnestider. Ryssarna är nytillkomna, före dem bodde finnar, karelare, vesper och voter där, även då Finska vikens inre delar var ett skatteområde inom Novgorod. Ingermanlänningarna är lutheraner till skillnad mot majoritetsfolket. Kyrkans roll är mer sammanhållande än i Sverige, även om den betyder mycket för sverigefinnarna också.
Ovannämnda är positivt för ingermanlänningarna och nu när vissa byar i Ingermanland efter Sovjetunionens fall återbördats till dem efter många förvisningsår i Sibirien, finns hopp om ljusning. Det negativa är Rysslands misär. Ingermanländska förbundets uppgift har inte varit lätt då tusentals av dess medlemmar har önskat emigrera till Finland. Finland tillämpar fri invandringsrätt för sådana medborgare i Ryssland som kan visa upp minst en far- eller morförälder i antavlan som fötts ingermanlänning.
Sverigefinnarnas antal är större och via minoritetsstatusen har man fått något att bygga sin språkpolitik på, även om Sveriges erkännande av sina geografiska och kulturella språkminoriteter hittills mest har visat sig vara tom retorik.

I alla fall gav vistelsen i St. Petersburg mig tillfällighet att besöka de många kända historiska platserna i Ladogakarelen och vid Finska viken. På min lediga tid åkte jag mest till Viborg, men tog mig även till Systerbäck, Raivola, Kexholm och Sordavala. Petroskoi och Konevitsa besöktes också. Den sista som är en ö med ett kloster har jag arbetat med på flera plan då jag 1995 var involverad i ett projekt som gick ut på att få igång ett handikappcentrum på Konevitsa. Här i Göteborg hade vi en stödutställning med ikoner målade av en konstnär och konserter med en kvartett knutet till klostret, samt att vi själva hade föreläsningar och samordnade allt runt omkring. Den ortodoxa kristendomen står många karelare nära, långt ifrån alla… bland dagens finländska karelare är de till och med i minoritet, men bland de som bor på andra sidan är trosuppfattningen viktig för identiteten. En av Finlands många ansikten.

Finland är idag inget okänt land för mig. Kartan kan jag bättre än många infödda finländare. Landets seder och bruk tillhör mina dagliga forskningsuppgifter. Ett av mina nuvarande projekt som jag har arbetat med sedan 1993 är att skriva en historik om Finlands anarkistiska historia. Det kräver goda kunskaper i allmän finländsk historia efter riksdelningen 1809, men även i finska och svenska så att jag kan ta del av fack- och skönlitteraturen och arkivens hemligheter.

Ifall Finland är mitt fosterland – jag var finländsk medborgare fram till 1990 – så är Sverige hemlandet. Det inser jag alltmer ju äldre jag blir, men det är inte enbart i ett svenskt Sverige utan även i ett finskt som jag binder mitt känslospröt. Det kan låta konstigt, men hit har vi kommit för att stanna, på ett liknande sätt som mina släktingar för hundra år sedan valde USA och Kanada som sina nya hemländer. I rikssvensk jord börjar alltfler av mina barndomssläktingar hitta sina sista viloplatser. Sommaren 2001 miste jag min äldste bror i Norrköping och vid vår konfirmationskyrka fick han sin grav och på något sätt har jag börjat förlika mig att vara medborgare i Sverige, men oavsett var jag än bosätter mig i landet söker jag efter de finländare som har bott på den platsen före mig. Det för att känna att jag bara är en länk i en historisk process som pågått länge. Om Östergötland har jag skrivit en rapport om finnarnas historia i landskapet. Forskningen fortgår och jag har föreläst om ämnet i officiella sammanhang, samt pratat om detsamma i sverigefinsk radio.
Göteborg är min tillfälliga boplats och sedan hösten 1997 har jag med vissa avbrott forskat i stadens finska historia. Det finns hur mycket material som helst, gäller bara hitta ett forum att publicera det.

Ibland när jag vill få andlig näring åker jag till Torsby i Värmland. Personalen på Finnkulturcentrum brukar ge inspiration att fortsätta forskandet i ett ämnesområde som ofta bemöts med oförstående eller totalt bristande kunskaper i ämnet bland arkivpersonal – att hitta likasinnade är viktigt! Annars tar jag mig en vandringstur till Finnskogen norr om samhället för att få synliga materiella bevis på att finnarna har inte bara funnits i nuvarande Finland i historisk tid, utan på andra platser i Norden. Carl Axel Gottlunds dagböcker hemmahörande i första delen av 1800-talet bekräftar att ett annat språk än svenska har talats i dessa skogar.

… För mig börjar en ny finsk karta träda fram. Nästan lika suddig som den över Finland i min barndom, men jag vet att den sverigefinska kartan i framtiden kommer att bli alltmer klar.

Postat av Thomas Carlsson Lördagen den 30 November, 2002 - 21:18:

Tack Harri för ett välskrivet och intressant inlägg. Att söka sina rötter och sin identitet kan man göra på många sätt - för min del har släktforskning blivit en del av sökande efter mina rötter och mitt jag (som också till del finns i Österbotten och Karelen).

Postat av Harri Blomberg Söndagen den 1 December, 2002 - 15:53:

... Thomas! Alltid trevligt att någon uppskattar det man gör, så tack själv.
Mvh
Harri Blomberg


Lägg till ett meddelande


Detta är en publik meddelande area. Om Du inte har ett konto så skriv Ditt namn eller annat i rutan "Användarnamn" och hoppa över "Password" rutan. Skriv e-mail adressen i rutan om Du vill att en klickbar mailto-länk skall skapas av "Användarnamnet".
Användarnamn:  
Lösenord:
e-mail: