Vittnesmål
Åklagaren åberopade 11 vittnen.
Stina Lundqvist intygade att Ahlskog bott många år i hennes stuga. Hon ägde stugan på Mattfolks mark. Hon hade aldrig varit gift men hon hade “i oäkta säng aflat” en dotter, Maria, som nu var 20 år. Det hade aldrig varit tal om giftermål mellan henne och Ahlskog. Hon kände inte till någon ovänskap mellan Ahlskog och Pellfolk d.ä. (Här misstänker jag att hon ljuger för att skydda sitt eget rykte. Att “dejta” två män samtidigt var inte acceptabelt.)
Den här dagen hade Pellfolk hade först kommit in vid 10-tiden och då varit fullt nykter. (Här avviker vittnesmålet från Ahlskogs utsaga.) Vad de pratat om kunde hon inte minnas. När han återkom vid middagstiden (kl 1) var han påverkad av alkohol. Ahlskog hade då suttit och bundit nät. Pellfolk hade hött åt Ahlskog och velat slå honom, men vittnet visste inte av vilken anledning. (Och kom sig tydligen inte för att fråga heller. Naturligtvis visste hon mycket väl varför. Precis som Ahlskog irriterades av Pellfolks eviga besök och hånfulla pikar, så irriterades Pellfolk av att Ahlskog ständigt var där; han ville vara ensam med Stina. Men Stina kunde inte flytta till hans stuga, för han var fortfarande gift och frun skulle väl en dag återvända från Sverige.)
Stina Lundqvist hade då bett Pellfolk att “låta gubben vara i fred”. Ahlskog hade då tagit sitt nät och gått (el flytt). Efter det hade Pellfolk gripit henne om armarna och klämt dem, men när hon bett honom släppa henne hade han gjort det. När Pellfolk lämnat stugan tog hon själv sitt arbete och gick till en granne. (Låter som även hon flydde från fler besök av den berusade Pellfolk.) När hon återkom till stugan hade Gabriel Söderman kommit dit och frågade efter Ahlskog. Stina hade då gått till Mattfolks stuga för att hämta Ahlskog. Sedan hade vittnet lagat mat åt de bägge männen och de hade satt sig att äta, när Pellfolk kom in i stugan igen. Han hade dock inte visat “sturskhet” utan lämnat dem snart igen. Därefter hade hon “tillstängt” dörren med en “jernkolf”.
Men en stund senare hade Pellfolk återkommit och “dundrat” på fönstret och sagt att han ville komma in. Då hon bett honom låta bli fönstret hade han sparkat på dörren. Han hade då “haft bra fel av brännvin”. Hon hade då öppnat dörren och gått ut till honom och bett honom gå hem och inte bullra på dörren mer. Sedan hade hon gått in i stugan igen. Ahlskog hade då kommit ut i förstugan. Vad som sedan skett hade hon inte sett, men hon hade hört att de “tagit ihop” i förstugan. Sedan hade Ahlskog ropat på henne. När hon kom ut hade delar av vävstolen fallit över Ahlskog, så hon lyfte upp delarna och hängde dem på kroken igen. Sedan hade både Pellfolk och Ahlskog gått in i stugan. Pellfolk hade satt sig på en stol och Ahlskog hade gått fram till bordet. Båda hade varit alldeles blodiga. Ahlskog hade fört med kniven över nacken på Pellfolk men den hade bara tagit i kläderna, inte i nacken. (Säger hon ja, jag litar inte helt på hennes vittnesmål. Kanske vill hon behålla sin beundrare när den andre var död, el åtminstone sin inneboende som gav en inkomst varje månad.)
Ahlskog hade begärt en lapp av henne för att linda om sitt skadade finger som blödde. Hon hade gett honom en linnelapp och sedan hade Ahlskog gått därifrån. Pellfolk hade fallit ner från stolen och bett henne hämta Salenius för att förbinda hans sår. Det hade hon försökt men inte fått tag på honom. Salenius hade dock själv kommit dit efter en stund. När han “öppnade” Pellfolks kläder framtill syntes ett stort sår, så stort att två fingrar kunnat sättas in i såret. Salenius hade sytt ihop såret, och senare hade Pellfolks son kommit och hämtat hem honom och hon hade följt med.
Under slagsmålet i förstugan hade ingen annan än Lundqvist sett något av det. Gabriel Söderman hade inte sett något från sin plats, och dottern Maria hade ännu inte kommit hem från sitt arbete som piga hos grannen Matts Henriksson Mattfolk.
Lundqvist berättade vidare att vid framkomsten till Pellfolks hem hade han blivit avklädd, och hon hade då sett (förutom det stora såret i bröstet) bl a ett större sår i ryggen, ett sår under hakan, ett sår i vänstra armen och ett sår i högra handen, alla till synes tillfogade av kniv.
Jag tycker att sonen borde kallat på läkare direkt, det tog ju fem dagar innan någon läkare tittade på såren. Orgelnisten Salenius kan ju knappast haft tillräckliga kunskaper, hur duktig han än var på att linda om sår. Den nål han använde för att sy såren kan knappast ha varit steril. (Han tycks ha fungerat som en distriktssköterska, men det kan inte ha ingått i utbildningen till orgelnist.) Åas, är det inte säkert att det hade hjälpt med tidigare läkarvård. Så ofta i dessa fall dör inte offren på en gång utan först efter flera dagars lidande. Den tiden fanns inte antibiotika el dagens avancerade operationer. Att färre dör av våld idag beror kanske inte på minskad våldsamhet utan på förbättrad läkarvetenskap?
På morgonen återvände Lundqvist till sin stuga och kort därefter kom även Ahlskog dit. Ahlskog hade frågat om Pellfolk “kommit bort”, och hon upplyste om att han förts hem. Ahlskog hade inte vidare talat om slagsmålet. Sedan han tagits i förvar av åklagaren hade hon inte sett honom förrän vid rättegången. På förfrågan berättade hon att hon inte sett att Ahlskog haft någon kniv i handen när han gått ut i förstugan, men att han som vanligt hade burit en kniv i bältet. När Ahlskog hade begärt en lapp att lägga om sitt eget sår sade han att Pellfolk försök ta kniven ifrån honom och det var då han fick sitt sår. (Alla TV-program med kriminalprofessorn Leif G W Persson har lärt mig att de som knivhugger brukar skära sig själva också, för att kniven blir hal av blodet så handen slinter.)
Det är förstås möjligt att det var Pellfolk som inledde slagsmålet och att Ahlskog drog kniv för att försvara sig. Men han hade då brukat mer våld än nöden kräver.
Då Ahlskog “förehölls” Lundqvists vittnesmål sade han att han gått ut för att kasta vatten (alltså inte alls för att hindra Pellfolk från att komma in). Pellfolk hade då försökt “klösa ögonen ur honom” så att han måst försvara sig, dock utan att använda kniven. “Jesus vet hvar han trillat omkring i mörkret, ej kan jag rå derför.” Det skulle alltså funnits en okänd knivman därute? Om man ramlar får man blåmärken, kanske blödande sår, i värsta fall bryter man ett ben, men man får knappast sår som liknar knivhugg. Den tiden fick den anklagade vara sin egen försvarare och då gick det inte så bra. När det saknades vittnen kunde gärningsmannen komma undan genom att blåneka. Möjligen skulle Ahlskog klarat sig om han knivskurit Pellfolk utan vittnen och utan att denne överlevt länge nog för att peka ut honom.