Westside

Please login or register.

Login with username, password and session length
Advanced search  

News:

Nu kan du välja språk i Westside - engelska/svenska!

Author Topic: Korsnäsdråpet 1884 (crime passionnel)  (Read 7114 times)

Öllegård

  • Flitig
  • **
  • Posts: 304
Korsnäsdråpet 1884 (crime passionnel)
« on: oktober 15, 2017, 04:12:25 pm »

Korsnäs har marknadsfört sig som "världens svenskaste". Åland måtte dock vara ännu svenskare. Det är iaf så svenskt att det inte har något finskt namn. Pörtom däremot måste jag jämt slå upp för att senare kunna hitta i Digihakemisto, kommer aldrig ihåg det finska namnet. Detta fall har även anknytning till Pörtom.


Offret: Matts Pellfolk, 56 år. Dråparen: Matts Ahlskog, 70 år. La femme fatale: Stina Lundqvist, 50 år. Det är väl bara fördomar som gör att jag tycker att alla parter och mördaren i synnerhet är väl ålderstigna. Borde inte folk ha fått förstånd och visdom vid den åldern? Men kärlek och svartsjuka känner inga åldersgränser.

Dråpet behandlades under lagtima höstting den 12.11.1884 på Ivars hemman i Näsby i Närpes socken. Sytningsmannen Matts Mattsson Pellfolk hade blivit knivhuggen av inhyseskarlen Matts Eriksson Ahlskog den 3.11.1884  i Korsnäs by och dött av skadorna.

Ordförande var landshövding Aminoff och åklagare expeditionsfogden Benjamin Packalén. Målsägande var den avlidnes son, Matts Mattsson Pellfolk d.y.

Den avlidnes son hade anmält knivöverfallet till kronolänsmannen och åklagaren Packalén den 4 november och denne hade rest till Korsnäs den 5 november för att undersöka saken. På kvällen den 3 november hade inhyseskarlen Gabriel Karlsson Söderman och Ahlskog befunnit sig hemma hos Stina Josefsdotter Lundqvist när Pellfolk d.ä. hade bultat på fönstret för att komma in. Ahlskog hade då gått ut i förstugan och släppt in honom. När Pellfolk gått in i förstugan hade Ahlskog huggit honom med kniv flera gånger i bröstet, armarna, ryggen och huvudet. Pellfolk hade dock släpat sig vidare in i stugan och satt sig på en stol, där Ahlskog fortsatt att knivhugga honom. Pellfolk hade fått sammanlagt 16 blodsår, 10 större och 6 mindre.

Orgelnisten (idag heter det väl organist) Filip Salenius i Korsnäs församling hade blivit efterskickad för att förbinda Pellfolks sår. Han hade gjort det dels i Lundqvists stuga, dels i Pellfolks stuga sedan den sårade förts dit. Den 6 november hade åklagaren anmodat provinsialläkaren August Eberhard Hirn att undersöka och behandla Pellfolk. Den 8 november hade Hirn rest till Pellfolks hemvist, men trots läkarhjälpen hade Pellfolk avlidit den 12 november.

Ahlskog och Pellfolk hade stått i fiendskap med varandra och Ahlskog hade tidigare hotat Pellfolk. Orsaken var rivalitet om Stina Lundqvist.

Åklagaren yrkade att Ahlskog måtte dömas till laga ansvar för dråpet och ersätta läkaren för läkarhjälpen och obduktionen.

Kapellanen Karl Johan Henriksson intygade att Matts Mattsson Pellfolk var född 17.12.1828 och utan anmärkning i frejden. Matts Eriksson Ahlskog var skriven i Pörtom församling, och kyrkoherden Alarik Roos intygade att Ahlskog var född den 10.11.1814. Han hade tidigare varit dömd till livstid å Sveaborg. Men som alla vet betyder inte livstid alltid verkligen livstid. För Pellfolks del hade det varit bäst om Ahlskog stannat livet ut på Sveaborgs fästningsfängelse.

Målsägande Pellfolk d.y. berättade att sedan hans styvmor Greta Johansdotter rest till Sverige hade fadern bott ensam i en stuga på sonens gård. Betr Pellfolk d.ä:s förhållande till Stina Lundqvist hade sonen sagt att de var “justsom i sammanhang, i lag båda”. På em den 3.11 hade fadern gått ut i byn utan att berätta vart. På kvällen hade Pellfolk d.y. blivit kallad till Stina Lundqvists stuga, 1 verst från hans gård, för att hämta sin far som blivit knivhuggen. Han hade då kört dit med häst och kärra. Vid ankomsten hade han funnit sin far svårt sårad och blodig överallt. Till en början hade inte fadern kunnat tala pga ett sår i bröstet. Sedan orgelnisten Salenius, som bodde i närheten, hade tillkallats och sytt ihop såret hade hans far kunnat berätta att Ahlskog hade knivhuggit honom. Hans far hade haft flera blödande sår i bröstet, ryggen och på armarna. Sedan Salenius förbundit fadern hade Pellfolk dy fört honom hem, där Salenius även i fortsättningen förbundit den sårade. Även doktor Hirn hade den 8 november besökt fadern, “hophäftat” såren och givit honom medicin.  Ibland hade fadern yrat men mestadels hade han varit redig. Natten mot den 12 november hade fadern avlidit.
Logged

Öllegård

  • Flitig
  • **
  • Posts: 304
Re: Korsnäsdråpet 1884 (crime passionnel)
« Reply #1 on: oktober 15, 2017, 06:32:00 pm »

Sedan hördes den åtalade Matts Eriksson Ahlskog. I protokollet antecknades att han var kort till växten, “temmeligen lomhörd, af ett ålderdomligt utseende, med grått hår”. Han var född i Yttermalax by av Malax socken, där hans far hade ett torp under Ahlskog hemman. Vid 18 års ålder hade han lämnat sitt hem och sedan tjänat som dräng hos en släkting i Jurva socken, hos kronolänsman Juthman i Närpes socken, hos rådman Bladh i Kaskö stad, i Kåtnäs by i Närpes socken, återigen i Kaskö stad hos handlanden Wilhelm Enroth. Sedan hade han flyttat till Pörtom socken och gift sig där. Han hade försörjt sig och familjen med tillfälliga arbeten. Han hade fått fem barn med sin hustru men fyra var nu döda. Enda överlevande barnet, en dotter, bodde i Sverige.

Ahlskog uppgav att han flera gånger blivit straffad för brott. Första gången med 4 par spö, andra gången med 16 par spö, tredje gången med 12 år på Sveaborgs fästning. Vilka brott hade han då begått? Han uppgav att han handlat av sin svärfar varor som måhända varit oärligen fånget. Men det var knappast det han suttit på fästning i 12 år för; han måste ha dräpt någon.

Utkommen ur fängelset hade han fyra år och två somrar varit dräng i Korsnäs by. Han hustru hade dock bott kvar i Pörtom och de tycktes inte haft någon kontakt. Hon hade avlidit år 1875. De senaste 11 åren hade han bott hos Stina Lundqvist. Han hade besittningsrätt till ett område i Hartvik i Edsvik by men hade inte kommit sig för att bygga någon stuga där. I början av vistelsen hos Stina Lundqvist hade de kommit överens om att gifta sig, men då han fått veta av henne att hon hållits med flera karlar hade han sagt till henne att hon fick föda sig själv och han skulle föda sig själv, han skulle bara bo hos henne. Han kände Pellfolk men påstod att han inte hyste någon avund mot honom trots att han börjat hålla på med Lundqvist medan Ahlskog varit på besök hos sin dotter i Sverige förra året. Däremot hade Pellfolk hyst vrede mot honom för att han bodde i samma hus som Stina Lundqvist.

Det där låter typiskt förnekande “Nej, jag hade ingen orsak att dräpa honom”, men stämmer inte med vittnesmål att han hotat Pellfolk till livet. Klart att han var svartsjuk på Pellfolk, som var 14 år yngre. Det var ju inte heller som att Ahlskog såg yngre ut än sina år, så han hade oddsen emot sig.


Jag skulle verkligen vilja veta vad Ahlskog gjort som renderat honom livstid på Sveaborgs fästning. Backman har inte brytt sig om att ta reda det, han tyckte det var oväsentligt. Jag tycker det är synnerligen väsentligt, det visar om Ahlskog varit våldsam tidigare.
Logged

Öllegård

  • Flitig
  • **
  • Posts: 304
Re: Korsnäsdråpet 1884 (crime passionnel)
« Reply #2 on: oktober 15, 2017, 11:30:09 pm »

Detta berättar Ahlskog i rättegången om den ödesdigra dagen:

Allhelgonamåndagen, dvs den 3 november, hade Pellfolk d.ä. kommit in på morgonen i Stinas stuga “i half fylla” och talat en stund med Stina Lundqvist vid spisen. Ahlskog, som hade dålig hörsel, hade inte hört vad de “plattrat”. Pellfolk hade sedan bett Lundqvist att följa honom hem och hjälpa honom med en golvtilja. (Det låter som en typisk förevändning för att bli ensam med henne.) Hon hade svarat att han säkert kunde få någon annan att hjälpa sig med golvtiljan (ja, t ex sonen som ju bodde på samma gård). Hon hade ingen lust att gå utomhus denna dag (det var säkert en kall och ruggig novemberdag). (Denna replikväxling hade Ahlskog tydligen uppfattat trots sin dåliga hörsel.) Pellfolk hade då gått hem igen.

Men kl 12 återkom Pellfolk, nu ännu mer dryckesrörd.  Då hade Ahlskog gått till en granne med kvarn och bett att få mala sitt mjöl. Det blåste tydligen friskt den dagen. När han återkom var Pellfolk fortfarande kvar. (Man anar Ahlskogs irritation över Pellfolks ständiga besök.) Ahlskog hade samlat ihop några “trädnålar” (användes vid bindning av nät). Under tiden hade Pellfolk “trillat omkring honom bakom ryggen” och sagt “jag skall lära de olärda”, men Lundqvist hade då förbjudit honom att “röra vid gubben”.

Ahlskog beslöt att ta trädnålarna och besöka en granne, sytningsmannen Erik Israelsson Mattfolk, och binda nät där i stället. Lundqvist hade sedan berättat för Ahlskog att Pellfolk varit irriterad på henne för att hon sagt till honom och tagit henne hårt om armarna.

När Ahlskog suttit en stund i Mattfolks stuga, hade denne sett ut genom fönstret att nu hade “åtrin” lämnat Lundqvists stuga. Åtrin (uttern) var ett öknamn på Pellfolk. Men nu kom han i stället in till Mattfolks stuga. Där hade han “trillat kring golvet” och sagt “små pikord” åt Ahlskog. Efter en stund hade han gått bort därifrån. Ahlskog hade stannat kvar men så kom Lundqvist dit och sade att en gammal vän till honom från Pörtom, Gabriel Söderman, kommit på besök och då återvände han till Lundqvists stuga. Söderman brukade resa runt och handla med beckolja. I Korsnäs brukade han ha nattkvarter hos Lundqvist.

I stugan hade Lundqvist kokat potatis medan Ahlskog fortsatte att knyta nät. När de skulle äta dök Pellfolk upp för tredje gången samma dag. Han hade satt sig vid spisen och “dobbrat” med Lundqvist men Ahlskog hörde inte vad de sade. Sedan hade Pellfolk återigen avlägsnat sig och Ahlskog hade då sagt att det var bra att “slippa dragas med det vilddjuret i kväll”. Ironiskt mtp att det var Ahlskog som skulle bete sig ett vilddjur senare på kvällen.

Sedan stängdes förstudörren för att de skulle få lugn och ro. (Jag undrar om de menar “låsa”, de kan knappast haft ytterdörren öppen i det blåsiga vädret. Eller menas inte ytterdörren, utan bara dörren till köket/storstugan, men samma sak gäller där, var den bara stängd skulle Pellfolk kunnat öppna den utan problem.)

Efter en kort stund hade Pellfolk dykt upp vid fönstret och “bullrat”. Sedan hade han gått till dörren och “bullrat” på den så att den gick upp. Han kom in i stugan och var alldeles blodig i ansiktet. Var han blivit sårad kunde inte Ahlskog veta. Pellfolk hade försökt komma åt Ahlskog, varvid de båda trillat kring golvet. Slutligen hade Ahlskog slagit till Pellfolk så denne blivit liggande stilla på golvet, hur länge visste han inte. Kniven hade suttit kvar i bältet och inte använts. Han hade inte kommit åt kniven, eftersom Pellfolk hela tiden “velat honom åt ögonen”. När Ahlskog gick därifrån låg Pellfolk kvar på golvet och han hade inte lagt märke till något sår. Ahlskog hade sedan tillbringat natten i Edsvik av fruktan för Pellfolk d.y., dvs att han skulle hämnas sin far.

Ahlskogs försvar låg alltså i dels att Pellfolk blivit skadad redan innan han kom in, dels att Ahlskog bara försvarat sig. Men 16 knivhugg låter som väl mycket i självförsvar. Men Ahlskog bestred alltså att han överhuvudtaget använt kniven.

Själv tycker jag att Ahlskog blivit rätt provocerad av Pellfolk. Denna hade dels hotat att slå honom (vilket avvärjdes av Lundqvist), dels kommit enkom till grannens stuga (dit Ahlskog flytt för att slippa undan Pellfolk) för att håna honom, dels uppfört sig rätt illa när han hotat att slå sönder dörren om han inte kom in. Och det var säkert inte första gången han betedde sig illa. Därtill kom att han var Ahlskogs mer framgångsrike rival. Men i ett slagsmål hade väl den korte och betydligt äldre Ahlskog ingen chans. Med kniven däremot…
Logged

Öllegård

  • Flitig
  • **
  • Posts: 304
Re: Korsnäsdråpet 1884 (crime passionnel)
« Reply #3 on: oktober 17, 2017, 12:25:02 am »

Vittnesmål

Åklagaren åberopade 11 vittnen.

Stina Lundqvist intygade att Ahlskog bott många år i hennes stuga. Hon ägde stugan på Mattfolks mark. Hon hade aldrig varit gift men hon hade “i oäkta säng aflat” en dotter, Maria, som nu var 20 år. Det hade aldrig varit tal om giftermål mellan henne och Ahlskog. Hon kände inte till någon ovänskap mellan Ahlskog och Pellfolk d.ä. (Här misstänker jag att hon ljuger för att skydda sitt eget rykte. Att “dejta” två män samtidigt var inte acceptabelt.)

Den här dagen hade Pellfolk hade först kommit in vid 10-tiden och då varit fullt nykter. (Här avviker vittnesmålet från Ahlskogs utsaga.) Vad de pratat om kunde hon inte minnas. När han återkom vid middagstiden (kl 1) var han påverkad av alkohol. Ahlskog hade då suttit och bundit nät. Pellfolk hade hött åt Ahlskog och velat slå honom, men vittnet visste inte av vilken anledning. (Och kom sig tydligen inte för att fråga heller. Naturligtvis visste hon mycket väl varför. Precis som Ahlskog irriterades av Pellfolks eviga besök och hånfulla pikar, så irriterades Pellfolk av att Ahlskog ständigt var där; han ville vara ensam med Stina. Men Stina kunde inte flytta till hans stuga, för han var fortfarande gift och frun skulle väl en dag återvända från Sverige.)

Stina Lundqvist hade då bett Pellfolk att “låta gubben vara i fred”. Ahlskog hade då tagit sitt nät och gått (el flytt).  Efter det hade Pellfolk gripit henne om armarna  och klämt dem, men när hon bett honom släppa henne hade han gjort det. När Pellfolk lämnat stugan tog hon själv sitt arbete och gick till en granne. (Låter som även hon flydde från fler besök av den berusade Pellfolk.) När hon återkom till stugan hade Gabriel Söderman kommit dit och frågade efter Ahlskog. Stina hade då gått till Mattfolks stuga för att hämta Ahlskog. Sedan hade vittnet lagat mat åt de bägge männen och de hade satt sig att äta, när Pellfolk kom in i stugan igen. Han hade dock inte visat “sturskhet” utan lämnat dem snart igen. Därefter hade hon “tillstängt” dörren med en “jernkolf”.

Men en stund senare hade Pellfolk återkommit och “dundrat” på fönstret och sagt att han ville komma in. Då hon bett honom låta bli fönstret hade han sparkat på dörren. Han hade då “haft bra fel av brännvin”.  Hon hade då öppnat dörren och gått ut till honom och bett honom gå hem och inte bullra på dörren mer. Sedan hade hon gått in i stugan igen. Ahlskog hade då kommit ut i  förstugan. Vad som sedan skett hade hon inte sett, men hon hade hört att de “tagit ihop” i förstugan. Sedan hade Ahlskog ropat på henne. När hon kom ut hade delar av vävstolen fallit över Ahlskog, så hon lyfte upp delarna och hängde dem på kroken igen. Sedan hade både Pellfolk och Ahlskog gått in i stugan. Pellfolk hade satt sig på en stol och Ahlskog hade gått fram till bordet. Båda hade varit alldeles blodiga. Ahlskog hade fört med kniven över nacken på Pellfolk men den hade bara tagit i kläderna, inte i nacken. (Säger hon ja, jag litar inte helt på hennes vittnesmål. Kanske vill hon behålla sin beundrare när den andre var död, el åtminstone sin inneboende som gav en inkomst varje månad.)

Ahlskog hade begärt en lapp av henne för att linda om sitt skadade finger som blödde. Hon hade gett honom en linnelapp och sedan hade Ahlskog gått därifrån. Pellfolk hade fallit ner från stolen och bett henne hämta Salenius för att förbinda hans sår. Det hade hon försökt men inte fått tag på honom. Salenius hade dock själv kommit dit efter en stund. När han “öppnade” Pellfolks kläder framtill syntes ett stort sår, så stort att två fingrar kunnat sättas in i såret. Salenius hade sytt ihop såret, och senare hade Pellfolks son kommit och hämtat hem honom och hon hade följt med.

Under slagsmålet i förstugan hade ingen annan än Lundqvist sett något av det. Gabriel Söderman hade inte sett något från sin plats, och dottern Maria hade ännu inte kommit hem från sitt arbete som piga hos grannen Matts Henriksson Mattfolk.

Lundqvist berättade vidare att vid framkomsten till Pellfolks hem hade han blivit avklädd, och hon hade då sett (förutom det stora såret i bröstet) bl a ett större sår i ryggen, ett sår under hakan, ett sår i vänstra armen och ett sår i högra handen, alla till synes tillfogade av kniv.

Jag tycker att sonen borde kallat på läkare direkt, det tog ju fem dagar innan någon läkare tittade på såren. Orgelnisten Salenius kan ju knappast haft tillräckliga kunskaper, hur duktig han än var på att linda om sår. Den nål han använde för att sy såren kan knappast ha varit steril. (Han tycks ha fungerat som en distriktssköterska, men det kan inte ha ingått i utbildningen till orgelnist.) Åas, är det inte säkert att det hade hjälpt med tidigare läkarvård. Så ofta i dessa fall dör inte offren på en gång utan först efter flera dagars lidande. Den tiden fanns inte antibiotika el dagens avancerade operationer. Att färre dör av våld idag beror kanske inte på minskad våldsamhet utan på förbättrad läkarvetenskap?

På morgonen återvände Lundqvist till sin stuga och kort därefter kom även Ahlskog dit. Ahlskog hade frågat om Pellfolk “kommit bort”, och hon upplyste om att han förts hem. Ahlskog hade inte vidare talat om slagsmålet. Sedan han tagits i förvar av åklagaren hade hon inte sett honom förrän vid rättegången. På förfrågan berättade hon att hon inte sett att Ahlskog haft någon kniv i handen när han gått ut i förstugan, men att han som vanligt hade burit en kniv i bältet. När Ahlskog hade begärt en lapp att lägga om sitt eget sår sade han att Pellfolk försök ta kniven ifrån honom och det var då han fick sitt sår. (Alla TV-program med kriminalprofessorn Leif G W Persson har lärt mig att de som knivhugger brukar skära sig själva också, för att kniven blir hal av blodet så handen slinter.)

Det är förstås möjligt att det var Pellfolk som inledde slagsmålet och att Ahlskog drog kniv för att försvara sig. Men han hade då brukat mer våld än nöden kräver.

Då Ahlskog “förehölls” Lundqvists vittnesmål sade han att han gått ut för att kasta vatten (alltså inte alls för att hindra Pellfolk från att komma in). Pellfolk hade då försökt “klösa ögonen ur honom” så att han måst försvara sig, dock utan att använda kniven. “Jesus vet hvar han trillat omkring i mörkret, ej kan jag rå derför.” Det skulle alltså funnits en okänd knivman därute? Om man ramlar får man blåmärken, kanske blödande sår, i värsta fall bryter man ett ben, men man får knappast sår som liknar knivhugg. Den tiden fick den anklagade vara sin egen försvarare och då gick det inte så bra. När det saknades vittnen kunde gärningsmannen komma undan genom att blåneka. Möjligen skulle Ahlskog klarat sig om han knivskurit Pellfolk utan vittnen och utan att denne överlevt länge nog för att peka ut honom.
Logged

Öllegård

  • Flitig
  • **
  • Posts: 304
Re: Korsnäsdråpet 1884 (crime passionnel)
« Reply #4 on: oktober 18, 2017, 12:41:02 am »

Vittnesmål av Maria Henrika Lundqvist, Stina Lundqvists dotter

Maria Lundqvist (född 3.7.1864)  hade varit borta på sitt arbete hos bonden Matt Henriksson Mattfolk och hade inte sett något av slagsmålet. Hon kände inte till något om fiendskapen mellan Pellfolk d.ä. och Ahlskog. (Hela byn kände antagligen till denna fiendskap, men hon ville kanske vara lojal mot sin mor.)

När hon kom hem hade Pellfolk suttit i blodiga kläder på en stol och inte sagt något. Även Ahlskog hade varit där, blodig i ansiktet. Ingen av dem hade talat om slagsmålet. Maria hade varit närvarande när orgelnisten Filip Salenius kom till stugan och “öppnade” Pellfolks kläder. Hon hade då sett ett stort sår som sett ut som det tillfogats med kniv.


Vittnesmål av Gabriel Karlsson Söderman/Kröning

Gabriel Söderman eller Kröning (född 1807) från Pörtom var nästa vittne. Han vittnade om att han känt Ahlskog ända sedan denne bodde i Pörtom. Han kände inte till något förhållandet mellan Pellfolk och Ahlskog utan om bara slagsmålet. När Ahlskog och vittnet satt sig för att äta hade Pellfolk kommit in. Han hade varit överlastad av drycker men inte ofredlig. Efter att Pellfolk gått ut hade Lundqvist stängt (dvs låst) dörren till förstugan. En kort stund därefter hade han återkommit och bullrat på fönstret och Lundqvist hade då sagt till honom att gå hem och lägga sig och inte slå sönder hennes fönster. Pellfolk hade då gått till förstugedörren och bullrat på den, tillbaka till fönstret och åter till dörren. Ahlskog hade då gått ut i förstugan. Vittnet visste inte om han haft kniv med sig. Han hade hört buller från förstugan men inte sett vad som hänt.  Sedan hade någon av männen ropat “Stina kom ut, han tar livet av mig!” Han trodde att det var Ahlskog. Då Lundqvist öppnat dörren hade han sett att bägge männen låg på golvet. Sedan hade Lundqvist föst in männen. De hade båda varit så blodiga “att de icke synts till af blod”. Ahlskog hade huggit åt Pellfolk och träffat honom i vänstra armen eller axeln. Pellfolk hade legat på golvet och sagt att han skulle dö prompt.

Ahlskog hade gått ut ur stugan och kommit tillbaka med blodet borttvättat. Han hade bett Lundqvist om en lapp för att förbind såret på fingret. Han hade påstått att han fått det genom att Pellfolk bitit honom i handen. Innan Salenius kom hade Ahlskog avlägsnat sig.

Pellfolk hade släpat sig upp och satt på en hög av ved och ris vid spisen när Salenius kom. Salenius hade “öppnat” hans kläder och sytt ett stort sår i hans bröst, ett sår som syntes ha tillfogats honom med kniv. Dessutom hade Pellfolk många andra sår på kroppen. Pellfolk hade sagt att han blivit knivhuggen av Ahlskog. Vid midnatt hade Pellfolk blivit hemförd. Både Lundqvist och Söderman följde med och stannat kvar hos Pellfolk över natten. På morgonen återvände bägge till Lundqvists stuga och de hade träffat Ahlskog igen där. Men inget mer hade talat om slagsmålet. Vittnet hade fortsatt sin kringvandring och inte återsett Ahlskog förrän vid tinget.

Ja, det låter som ett trovärdigt vittne. Han hade inga egna intressen el starka lojaliteter/släktband som gjorde att han förskönade vad han sett. Trots att han kände Ahlskog sedan flera år tycks han inte ha förskönat något till hans fördel.

Efter detta hördes Stina Lundqvist igen. Hon sade att då hon öppnat förstugedörren så hade Ahlskog befunnit sig i halvliggande ställning, medan Pellfolk “legat justsom framtill mot honom”. Hon hade liksom skjutit på dem för att få in dem i stugan. Vidare påpekade hon att Söderman inte kunnat se vad som förefallit i förstugan, eftersom han suttit i “bordändsvråen”. Detta medgav Söderman.

Ahlskog sade att han inte legat på golvet utan mot en säck potäter medan Pellfolk legat mot hans bröst. Vidare bestred han att han använt sin kniv.
Logged

Öllegård

  • Flitig
  • **
  • Posts: 304
Re: Korsnäsdråpet 1884 (crime passionnel)
« Reply #5 on: oktober 20, 2017, 03:16:43 am »

Fler vittnesmål

Flera vittnen (grannar) hade inte varit inne i stugan den kvällen men tittat in genom fönstret.

Bonden Matts Henriksson Mattfolk (Matts var tydligen jättepopulärt, så populärt att en gård fick heta Mattfolk), som också var Maria Lundqvists arbetsgivare, vittnade om vad han sett.  Han hade sett Pellfolk sitta på en stol och “ojats”. Även Ahlskog hade varit i stugan och både hade varit blodiga.

Nästa dag hade han besökt Stina Lundqvist. Då hade målsäganden, Pellfolk d.y. kommit dit och bett Ahlskog besöka Pellfolk d.ä. Då hade Ahlskog sagt “att han icke ville gå dit och att om han haft en sup i sig och en yxa så skulle han hugga ihjäl Pellfolk prompt, eller, om han haft en bössa skjuta ihjäl honom”. Ja, det tyder ju på att han huggit Pellfolk av hat och inte i rent självförsvar. I stället för att be om förlåtelse för sitt överdrivna “självförsvar” ville han fortsätta attacken. Inger ånger här inte. Han hatade Pellfolk fortfarande och önskade honom döden.

Sedan prästen varit där och talat med Ahlskog och antagligen förgäves försökt få honom att ångra sitt dåd hade Ahlskog sagt till Lundqvist “att han icke brydde sig i, fastän lifvet ginge prompt”. Hörde vittnet det själv eller hade Lundqvist berättat det för honom? Vittnet sade sig inte veta vad Ahlskog menade, men jag tycker det är klart att han menade att han inte brydde sig i om Pellfolk dog (ja, i själva verket ville han ju att han skulle dö).

Sedan vittnade Maja Lisa Mattfolk, hustru till Matts Henriksson. Hon intygade att ett par dagar före denna händelse hade Ahlskog besökt hennes bostad och då beklagat sig över Pellfolk d.ä. och sagt: “om han haft yxan från kärran , så skulle han ha gifvit honom”. Den 3.11 hade hon hört buller från Lundqvists stuga och gått dit. Lundqvist, Pellfolk och Ahlskog hade då alla befunnit sig vid dörren till stugan (dörren till huset eller till storstugan/köket, jag tycker det är två betydelser av “stuga” här?). Vittnet hade hört Lundqvist ropa “Herre Jesus, hugg ej mera Matt, nog räcker det till nu!” (Är detta något som Lundqvist  avsiktligt glömt el har vittnet dramatiserat lite extra?) Vittnet hade sedan gått till fönstret och stigit upp på en sten och tittat in i stugan. Hon hade sett att Lundqvist, Pellfolk, Ahlskog och Söderman befunnit sig där.  Pellfolk hade suttit på en stol och Ahlskog hade huggit mot hans vänstra axel, men hon hade inte sett själva kniven. Då hade det kommit fler människor till platsen så hon hade stigit ned från stenen. (För att ge andra tillfälle att få titta också? Något så dramatiskt och spännande fick man inte skåda varje dag.)

Hon hade sedan sett Ahlskog gå ut ur stugan och hört av andra att han gått till Johan Erik Israelsson Mattfolks stuga och tvättat av sig blodet. Efter att Ahlskog återvänt till Lundqvists stuga hade vittnet åter igen klättrat upp på stenen. Hon hade då hört Ahlskog säga till Pellfolk som låg på golvet: “Det duger ej att komma för nära krankarne, då sticka de”. “Krankar” var ett öknamn på Pörtom-bor. Pellfolk d.ä. hade “framstött klagoljud”, bett till Gud och sagt att  Ahlskog huggit ihjäl honom. Vittnet hade som hastigast gått in i sitt eget hem och sedan gått in i Lundqvists stuga. Pellfolk låg kvar sårad på golvet, men Ahlskog var borta. Pellfolk hade bett vittnet att kalla på hans son att hämta honom med häst. Men eftersom det var så mörkt hade hon inte vågat det utan hade bett sin far göra det i stället. När Pellfolk d.y. kom för att hämta sin far hade denne varit så svag att man trodde att han skulle dö där och då.  På Pellfolk d.y:s uppmaning hade vittnet tillsammans med en annan person gått för att hämta orgelnisten Salenius. Denne hade sedan hopsytt det stora såret i bröstet och ett annat sår under hakan.

Stina Lundqvist hördes på nytt men sade sig inte ha hört att Ahlskog sagt det där om “krankarne” till Pellfolk.

Bondhustrun Beata vittnade om att hon tillsammans med sin syster Johanna Nygård var på väg till en granngård när de såg Stina Lundqvist komma ut ur sin stuga bärande på en spinnrock. Hon hade då sagt att “pamppan” haft sönder spinnrocken. När hon kom ut ur grannens stuga frågade de vad hon menade med “pamppan” men hon hade inte svarat något.
De hade då gått till fönstret och tittat in i stugan. De såg Pellfolk sitta på en stol och blöda. Ahlskog hade också varit blodig i ansiktet. Han hade sagt till Pellfolk “Jag har ärnat det här åt dig i fjol vintras redan”. Därefter hade Ahlskog gått till grannen Johan Erik Mattfolk. Dit gick även vittnet och såg hur han tvättade av blodet från ansikte och händer. Hon hade inte sett om han samtidigt torkat av blodet från kniven.

Resterande förhör sköts upp till nästa dag.
Logged

Öllegård

  • Flitig
  • **
  • Posts: 304
Re: Korsnäsdråpet 1884 (crime passionnel)
« Reply #6 on: oktober 20, 2017, 11:56:50 pm »

De sista vittnesmålen

Inhysesmanshustrun Johanna Nygård intygade vad systern sagt. Även Johanna hade hört Ahlskog säga åt Pellfolk d.ä. “jag har ärnat det här länge”. När Salenius hade hopsytt Pellfolks sår, hade han varit så svag att han blivit lagd i en säng. Först senare på natten kördes han hem.

Torparhustrun Greta Stina Rein vittnade att hon vid 6-7 tiden på kvällen hade varit på besök hos Johan Erik Mattfolk då Stina Lundqvist kommit in med spinnrocken och sagt att “kampparne” haft sönder hennes spinnrock. (Tydligen räknade hon med att grannen skulle kunna laga den.) Vittnet hade sedan gått ut och (som alla andra nyfikna kvinnor) ställt sig att titta in genom fönstret på den blödande Pellfolk. När Ahlskog gått ut hade hon följt efter honom till grannen och sett när han tvättade ansikte och händer. Hon hade inte sett om han samtidigt tvättat sin kniv. (Det verkar varit väldigt många som sett på när Ahlskog tvättade sig men ingen har sett kniven.)

Sytningsmanssonen Gabriel Mattfolk hade vittnat samma sak som de andra och tillade att när Stina Lundqvist hade kommit med spinnrocken till hans faders bostad hade hon sagt “galtarne har haft sönder rocken”. Ahlskog hade tvättat bort blodet från ansikte och händer hos hans far. Om såret på fingret hade Ahlskog sagt att han skurit sig på bindegarnet (när han band nät under dagen alltså). Om skråman på kinden hade Ahlskog sagt att han rivit sig.

Ajaj, ska man ljuga gäller det att hålla fast vid samma lögn! Nu hade Ahlskog förklarat såret på fingret på två olika sätt och kom med en tredje förklaring i tingsrätten.

Orgelnisten Filip Salenius vittnade att han funnit Pellfolk d.ä. liggande matt och blodig vid spisen i Lundqvists stuga. Den skadade mannen hade först inte orkat tala eftersom luften strömmat ut genom såret i bröstet. Såret var ungefär två tum långt. Salenius hade sytt igen såret i bröstet och även ett sår under hakan och ett under högra örat. Pellfolk hade haft 16 sår. Förutom de redan nämnda dessa: Ett två tum långt och djupt sår i ryggen, tre sår i huvudet, ett 7 tum långt sår på vänstra armen, ett annat sår på samma arms insida, ett sår på högra handens insida tvärs över handen (en avvärjningsskada kanske), ett stort sår på vänstra höften, ett sår under vänstra ögat som tillfogats av ett trubbigt föremål (hade Ahlskog fler vapen än kniven eller hade såret uppkommit genom fall?) och två mindre sår i pannan. De följande dagarna hade han skött om Pellfolk d.ä. så gott han kunnat tills denne dött.

Sytningsmannen Johan Erik Mattson intygade:

Pellfolk d.ä. hade burits ut ur Lundqvists stuga på en långdyna och lagts på en kärra som dragits av män istf hästen för att undvika stötar. Pellfolk d.ä. hade sagt att han huggits av Ahlskog som borde fängslas. Dagen efteråt hade vittnet varit till Lundqvists stuga och där träffat på Ahlskog. I motsats till de andra där (Lundqvist och Söderman) hade vittnet frågat Ahlskog hur detta gått till. Ahlskog hade svarat “Jag var i förstugan och Pellfolk sparkade upp dörren, och så gick det som det gick.” Målsägande Pellfolk d.y. hade uppmanat Ahlskog att besöka Pellfolk d.ä. så det skulle bli helt klart hur det gått till. Men Ahlskog hade vägrat med orden “om han dör slipper du lägg i säckarna åt honom” = (erlägga sytning). Det var ett minst sagt kallhamrat yttrande, som om sonen skulle bli glad över att fadern dog så han slapp försörja honom mer. (Visserligen har jag läst om vuxna barn som önskat livet ur föräldrarna som satt på undantag och att en del skyndade på deras död med “gamlingspulver”, dvs arsenik, men så behövde verkligen inte vara fallet här.)

Pellfolk d.y. verkar ha varit en saktmodig person. I stället för att hämnas på Ahlskog för vad han gjort hans far eller ens bli arg på honom upprepade han sin begäran. Då sade Ahlskog detta: “Om jag komme dit och hade en sup i mig, så skulle jag hugga ihjäl Pellfolk prompt med yxa eller om jag hade en bössa skjuta ihjäl honom, om ock huru många som skådade på.” Tala om oförsonligt hat!

Vittnet berättade vidare att 4-5 veckor tidigare hade han sagt till Ahlskog att Pellfolk d.ä. “begynt arbeta ilag med Stina Lundqvist. (Arbeta låter väl inte så farligt, men det kanske är en förskönande omskrivning för något annat.) Då hade Ahlskog svarat: “De göra väl det men när det blir mörkt nog skall det komma yxbänkar i återskinnet (utterskinnet)”. Det tyder på att dådet på sätt och vis var överlagt mord. Visserligen hade han inte planerat det, men det tycks som han varit beredda att dräpa Pellfolk vid första bästa tillfälle.

Ahlskog yttrade att vittnet hade missförstått hans ord.
Logged

Öllegård

  • Flitig
  • **
  • Posts: 304
SV: Korsnäsdråpet 1884 (crime passionnel)
« Reply #7 on: april 14, 2023, 01:50:23 am »

Jag postade tydligen inte klart. Här kommer resten:

Obduktionsprotokollet

Målet uppsköts till dess obduktionen genomförts. Målet återupptogs den 6 december. Målsägande Pellfolk d.y. var inte närvarande denna gång. Åklagaren ingav obduktionsprotokollet samt arvodesräkningen för obduktionen.

Obduktionen genomfördes av provinsialläkaren A.E. Hirn, dvs samme läkare som hade vårdat patienten.  Det fanns väl inga speciella rättsläkare på den tiden. Obduktionen ägde rum den 1.12.1884 i Korsnäs. Skjutsrättaren Karl Kamb agerade biträde.

I protokollet räknades alla sår upp:

Tre större och två mindre sår i huvet, det längsta 4,5 tum, det kortaste 2 tum. Framom högra örat ett 1 ¼ tum sår, under vänstra örat ett 1 tum långt sår, under hakan och vänstra sidan av käken ett 3 tum långt sår med vidsittande suturer (dvs de stygn som Salenius sytt), på högra framsidan av bröstkorgen ett med häftor “betäkt” och med grova suturer hopsytt 1 tum långt och djupt sår, på vänstra armbågens yttersida ett 6 tum långt sår, nära axeln ett ½ tum sår, på överarmen ett 1 ½ tum långt sår. Högra handen genomskuren i vecket mellan tummen och mellanhanden, och tvärsöver hela inre handen. På vänstra sidan av korsryggen ett 4 tum långt och med suturer fastsytt sår och mellan skulderbladen ett 1 ¼ tum långt, vertikalt och gapande sår hopfäst med häftor. En del sår hade trängt genom musklerna ända in till benen.

Själva utlåtandet återges i faksimil i boken. Läkaren hade faktiskt en så prydlig stil att jag kunde dechiffera texten:

“Af obduktionen framgår
att de aflidne hade en stor mängd med kniv tillfogade sår å olika delar av kroppen, af hvilka sår ett perforerat framsidan å högra bröstryggen
att nämnda sårs kanter äfvensom omgifvande cellväf voro varigt infiltrerade
att högra lungsäcken innehöll ½ qvarter Seröz, varig vätska
att hela lungsäcken var inflammerad och betäct med färska pseudomembraner (Pleuritis supperativa)
att högra lungans öfre lob var inflammerad och befann sig i stadium af röd haepatisation (Pneumonia) samt
att nedre delen af samma lunga äfvensom den vänstra befunno sig i kongestions tillstånd och kunna häraf följande slutsatser dragas: att nämnda knifsår i bröstkorgen framkallade en lung- och lungsäcksinflammation i högra lungan (Pleuro-pneumonia dexta traumatica) som sedan i förening med den af de många såren och blodförlusten framkallade svagheten medförde döden, och varder detta icke allenast på aflagd Embetsed intygadt utan ock med denna edeliga förpligtelse så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ bekräftadt.

Kristinestad den 3 december
A.E. Hirn”

Hirn hade lagt ut 12 mark till Karl Komb, vilken summa fanns med i den slutliga räkningen. Totalt inkl besök hos den levande patienten blev det 106 mark och 79 penni. (Man räknade alltså inte i rubel längre, marken ersatte rubeln år 1865 trots att Finland fortfarande hörde till Ryssland.)
Logged

Öllegård

  • Flitig
  • **
  • Posts: 304
SV: Korsnäsdråpet 1884 (crime passionnel)
« Reply #8 on: april 14, 2023, 03:17:41 pm »

Domen
Sedan kommer domen också i faksimil och den kan jag inte alls läsa. Men det blev tukthus på livstid. Han besvärade sig till hovrätten, vars beslut kom 2.2.1885. Advokatfiskalen och en medlem till förordade ändring till 12 års tukthus men de tre andra biföll tingsrättens dom. Mats Ahlskog besvärade sig även till högsta instans, senatens justitiedepartement. Men de ändrade som vanligt inget i hovrättens beslut.

Man skulle kunna säga att en så gammal man borde slippa livstidsstraff. Åas hade han väl knappast överlevt 12 år heller. Och han hade visat att han var livsfarlig trots sin höga ålder. Ingenting hade han lärt av sitt förra “livstidsstraff” heller.

Han skulle alltså avtjäna sitt straff tills han dog i tukthuset  i Åbo (Kakola). Han hade verkligen inget att se fram emot. Han dog den 18 maj 1886, alltså 1,5 år efter sitt offer.

Logged