|
Till:
Kommissionär Stavros Dimas Ang.: Vargsituationen i Svenskösterbotten I den del av Finland där jag bor, den västra kustremsa som kallas Svenskösterbotten, har vargen (Canis Lupus) ökat markant i antal under senaste år. Det finns ett tiotal vargar i landskapet med minst ett alfapar (som ifjol förökade sig med troligtvis fyra valpar) och invandring samt en ny reproduktion inkommande sommar kan ge oss en vargstam på 15-20 individer. Svenskösterbotten är ett smalt 250 km långsträckt område, där kulturlandskapet med tät bebyggelse inte rymmer sammanhängande skogsarealer lämpliga som vargrevir. En överstor vargstam i våra trakter skulle därför inte kunna få det livsutrymme den behöver för eget välmående. Ökningen av varg i våra trakter har orsakat stor uppståndelse och upprördhet bland lokalbefolkningen och idag finns det en påtaglig rädsla för vargen. Den upplevs som ett hot mot vår landsbygds traditionella näringar; bland annat frigående husdjursskötsel. Den upplevs även som ett hot mot jakthundar och sällskapsdjur och mot den personliga säkerheten. Många är de mänskor som inte längre vågar röra sig i skog och mark, för att inte tala om de oroliga småbarnsföräldrar som inte kan tänka sig ha sina barn lekande utomhus i ett område med varg. Vargsituationen begränsar således i allra högsta grad deras valfrihet och fria rörlighet och omöjliggör utövning av normala fritidssysselsättningar och kulturyttringar i skog och mark. Det är oförståeligt och oacceptabelt att unionsmedborgare regionalt inte själva kan påverka vargsituationen i sin närmiljö. Detta beror helt och hållet på det skydd som vargen numera åtnjuter genom Habitatdirektivet (EEG 92/94). Hur kan vi ha en europeisk union som förespråkar fred, solidaritet och trygghet för sin befolkning men som samtidigt uppvisar en total arrogans mot de medborgare som valt att leva på landsbygden? Det är fullständigt oförståeligt och förkastligt att denna befolkning inte ges tillstånd att själva reglera och ta bort vargindivider som tränger sig in i byar och gårdsgrupper. Hur kan vi ha en subsidiaritetsprincip som inte möjliggör detta? Det är nödvändigt för att upprätthålla trovärdigheten för EU-samhället i våra trakter att Bryssel ger oss möjlighet att själva påverka vår situation när det gäller rovdjurspolitiken. Samtidigt måste lokalbefolkningens rädsla tas på allvar! Det är chockerande att läsa framställningen 1283/2003 till Europaparlamentet i vilken Kommissionen verkar tro att framställaren ska bli kvitt sin vargrädsla genom enbart ett lakoniskt konstaterande om, att ingen registrerad attack av varg mot mänska skett under de senast 100 åren i Finland. Månne inte detta beror på att vargen varit i det närmaste utrotad i Finland under de senaste 100 åren? Vi behöver inte gå längre än till dagens Turkiet för att läsa om vargattacker mot mänskor. Habitatdirektivet möjliggör visserligen en viss reglering av varg enligt Artikel 16. Men i praktiken har den visat sig vara omöjlig att använda. De lokala jaktvårdsdistrikten kan inte bevilja licenser eftersom Jord- och skogsbruksministeriet inte har några kvoter på varg. Deras händer är bakbundna av krav från Kommissionen. Ett bevis på detta är det faktum att Finland måste stå till svars inför EG-domstolen på grund av sin varghantering. Det löser emellertid inte problemet med att lokalbefolkningen inte har någon möjlighet att själv behärska och påverka sin livssituation. Jag anser att den enda rimliga lösningen är att vargen (Canis Lupus) för hela Finlands del, möjligen med undantag för landskapen allra längst i söder, skall förflyttas från bilaga IV till bilaga V i Habitatdirektivet. Det finns ingen orsak att ha en diskriminerande klassificering av varg i de olika delarna av landet baserad endast på ekonomiska grunder. Rädslorna och problemen är identiska i alla delar av landet. Finland
har liksom de baltiska staterna en lång öppen gräns mot Ryssland.
Vargstammen i Ryssland är stor och påverkar alla de i V bilagan nämnda
mot öster gränsande områdena. Att den del av Finland som är tätast
befolkad skall hänföras till IV bilagan har inga sakliga Att göra Finland, till den del
det befinner sig utanför renskötselområdet, till ett reservat för
varg står i strid med Romfördragets 151 artikel. Till vår kultur har
alltid hört rätten och skyldigheten att nyttja naturen med förstånd.
Vår lag har, sedan den nertecknades på medeltiden i svenska landslagar
och sedermera i 1734 års lag, innehållit rättighet att ta sin bärgning
ur skogen och skyldighet att deltaga i vargskall och hålla vargnät. Närsamhället,
inte staten, har alltid vårdat naturen. Till vår kultur hör självägande,
ansvar och ägofrid; inte feodalt ägande och ofrihet. - Att omfattningen av vargstammen i våra trakter måste kunna regleras genom på jaktlicenser grundad jakt samt -
Att borttagande av problemvargar ska kunna ske utan byråkratiskt
krångel. Jag anser att denna speciella situation kräver att politikerna tar sitt ansvar och genomför de förändringar som påyrkas. Om så inte sker är risken stor att lokalbefolkningen tar lagen i egna händer med en utrotning av varg som följd. Detta är ingenting någon önskar, men ändå något som kan bli verklighet om inget sker. Jag ser med spänning fram emot Ert svar och möjligheten att sprida det i finländsk press. Med vänlig hälsning |