|
Artikel/Mikael Broo Vasabladet 1995-09-30
SLUTA BLUNDA FÖR LÄS- OCH SKRIVSVÅRIGHETERNA
Det ska en präst till för att tala klarspråk (Ilkka Turkka i Hbl 21/9) om ett problem, läs- och skrivsvårigheterna, som alltför sällan förs ut i offentlig belysning från skolhåll! Till råga på allt har han inte heller läst in sin kunskap som när fan läser Bibeln. Han är både sakkunnig och vederhäftig.
Ilkka Turkkas text är en kraftig vidräkning med skolsamhällets pinsamma och klandervärda tystnad kring problematiken. Jag hoppas verkligen att den fungerade som en väckarklocka för fler än mig.
Tyvärr måste det konstateras att den stora tystnaden till stor del bottnar i det faktum, att en överväldigande majoritet av de närmast berörda, skolledarna och lärarna i grundskolor och mellanstadier, saknar den kunskap som Turkka besitter. Det fåtal bland skolfolket, i första hand speciallärarna, som har den, antingen vågar eller orkar inte uttala sig offentligt (en del undantag har visat upp sig i Vasabladet). De har förmodligen nog av sin dagliga arbetsbörda och ständiga kamp för sitt existensberättigande i skolvärlden; något som oftast av utomstående mer uppfattas som en kamp för det egna levebrödet än som omsorg om den elevkategori som står speciallärarna närmast.
Verkligheten är nämligen sådan, att ansvariga myndigheter för utbildning på många håll tycks vara både likgiltiga och ointresserade av problematiken (läs- och skrivsvårigheterna). Det bottnar i, förutom okunskap även här, den cyniska, tidstypiska och diskriminerande inställningen, att de elevgrupper det handlar om, egentligen inte är värd att satsa på. Satsningen ger inte återbäring i framtiden, resonerar man.
Attityden kan också konkret mätas i antalet speciallärartjänster i grundskolan, helst sett i relation till det antal elever som verkligen behöver speciell hjälp med läs- och skrivproblemen under sin skoltid. Inställningen kommer också till uttryck i en smygsträvan att reducera det antal tjänster som tidigare inrättats. Inte minst har detta varit förnimbart under de senaste årens sparterror mot utbildningsväsendet.
Blundar för verkligheten
I internationella jämförelser kring läskunnighet sägs finlandssvenska barn/elever ligga bra till. Det är säkert riktigt. Men dessa jämförelser ger oftast ingen bild av hur läs- och skrivfärdigheten i detalj ser ut hos våra barn, därför att jämförelserna baserar sig på och/eller redovisar bara genomsnittsresultat. Dessvärre finns det alltför många såväl inom som utanför skolvärlden, som låter sig nöja med denna bekräftelse på vår skolas effektivitet och förträfflighet och våra elevers förmåga att använda sitt modersmål och som sedan i fariseisk anda enbart konstaterar ”hurra vad vi är bra”. Sedan är problemen som bortblåsta.
Det är att blunda för verkligheten. Och bland de beslutsfattare, på de skolor, bland de lärare och föräldrar, där läs- och skrivsvårigheterna försvinner på det sättet lever man inte upp till det speciella ansvar både samhälle, hem, skola och lärare har för de elever som av olika orsaker inte fått den läs- och skrivförmåga som behövs för respektive stadium. Det är bekvämt att blunda. Dessutom kostar det ingenting.
Flertalet beslutsfattare – på alla nivåer – föredrar därför det senare. De är totalt blinda för det faktum, att det vi inte idag satsar på de svaga och utstötta i skolan får vi igen i mångfaldigt större kostnader i framtiden.
Makthavarna begriper inte att alla insatser för problemgrupper i skolan, och kanske främst för de med läs- och skrivsvårigheter, är profylaktisk socialvård och på lång sikt för samhället som att sätta in pengar på ett högräntekonto.
Skolan blev ingen social utjämnare
Många bedömare både i och utanför skolvärlden har kunnat konstatera, att grundskolan inte lyckats fungera som den sociala utjämnare den bland annat var tänkt att bli för nya generationer. En bidragande orsak till det är skolans misslyckande med att ge alla elever en någorlunda jämbördig språklig nivå för fortsatta studier, för en plats i arbetsliv och samhälle.
Jag är övertygad om, att det går att göra något åt det misslyckandet. Trettio års erfarenhet av arbete med elever med både lindriga och grava läs- och skrivsvårigheter (både i Sverige och Finland) har gett mig den övertygelsen. För att nå det målet behövs dock ökade resurser inom specialundervisningen men framförallt en ökad insikt, kunskap och – det kanske viktigaste av allt – problemanalys av såväl hela årskullar som enskilda elevers svårigheter.
Lärare – i första hand speciallärare – måste fungera som läkare. Först undersöker man och sedan ställer man diagnoser. Först därefter kan rätta ”mediciner” ordineras och sättas in. Utan den metodiken i arbetet blir den hjälp man ger de läs- och skrivsvaga meningslös och resultatlös.
DLS-testerna i vår skola
Det finns inte en kommun, inte en skola där man genast kunde börja kampen mot läs- och skrivsvårigheter”, säger Ilkka Turkka. Jag instämmer men måste samtidigt uttrycka förvåning och besvikelse, om den kampen inte redan pågått i åratal runtom i Finland.
I Malax och Korsnäs kommuners gemensamma högstadieskola, Högstadiet i Petalax, har kampen mot problemen åtminstone tjugo år på nacken. Den inleddes av en numera pensionerad kollega, Albin Enlund. När han pensionerades övertog jag ansvaret för uppgiften och jag ska i korthet beskriva vad den innebär och hur vi på vår skola för kampen mot läs- och skrivsvårigheterna och vad den hittills lärt oss.
Sedan 1988 ”drabbar” vi varje ny årskull med en serie DLS-tester; läshastighet, läsförståelse och rättstavning är de viktigaste komponenterna i testserien, som genomförs först efter att eleverna acklimatiserat sig på högstadiet. Testerna är rikssvenska och konstruerade av Sigrid Madison, Liber Läromedel, Lund. De fungerar bra som grovsållningsinstrument (avslöjar vilka elever som är i behov av speciell läs- och skrivträning) och kompletteras vid behov med supplerande individualtester för att få en exaktare bild av de svaga elevernas rättstavning, deras läsförståelse och lästekniska förmåga.
Det finns invändningar mot testerna, därför att de är både framtagna och normaliserade i Sverige och dessutom rätt ålderstigna (konstruerade på 1970-talet). Men de har visat stor samstämmighet med till exempel Viking Brunells läskunnighetstest i våras, det som ingick i projektet ”Evaluering 95” i grundskolan. De torde därför vara adekvata som mätinstrument också i Svenskfinland och även uppfylla de nödvändiga krav på reliabilitet och validitet som alla test bör ha.
Men frågan om vilka tester som används är egentligen ointressant. Det viktigaste är att en årlig diagnos görs. Alla test är dock behäftade med brister och felkällor. Dessutom kan det vid testtillfällen hända, att enskilda elever av olika orsaker, inte presterar ett resultat ens i närheten av sitt bästa; nervositet, okoncentration eller bristfällig instruktion från testledaren är några exempel på faktorer som kan bidra till att en enskild elev misslyckas. De individuella testresultaten måste därför hanteras och tolkas med försiktighet och utvärderas med kritiska ögon.
Störst behov på sjuan
Mina tidigare erfarenheter pekar på, att behovet av speciell lästräning på högstadiet är störst i årskurs 7. Utan att analysera eleverna är dock möjligheterna små eller till och med obefintliga vad beträffar vetskapen om var och vilken hjälp som bör sättas in. Viktigt är också att stödåtgärderna sätts in så fort som möjligt. Annars riskerar oförmågan att ackumuleras och senare bli en orsak till att alltför många elever upplever högstadiet som meningslöst. Som en plats för dagliga misslyckanden och nederlag, en förvaringsplats i stället för en möjlighet till personlighetsutveckling och självförverkligande.
Lärarnas ansvar i sammanhanget kan inte nog betonas. Skolan kan inte ens göra anspråk på att fungera som en social utjämnare, om inte åtgärder årligen vidtas för att effektivt spåra, identifiera och träna de svaga eleverna.
Madisonuppföljningarna av läs- och skrivsvårigheter på högstadiet i Petalax inleddes år 1988 (andra diagnosinstrument hade använts tidigare). Då låg sjuornas genomsnittliga läshastighet straxt under 120 ord/minut (testets medelvärde är 134 ord/minut). Andelen elever som läste mindre än 100 ord/minut (lässvaga) var 25 procent, 19 procent visade sig ha bristfällig läsförståelse och proportionen ”elever som behöver hjälp med rättstavningen” var 27 procent.
I en motsvarande undersökning i åk 7 i Sverige med samma test presterade hela 44 procent mindre än 100 ord/minut och 38 procent hade nedsatt läsförståelse; således avsevärt sämre resultat än Petalaxeleverna.
Fram till år 1992 sjönk dock medelläshastigheten till straxt över 110 ord/minut och andelen lässvaga ökade till 38 procent. Proportionen elever med nedsatt läsförståelse ökade till omkring 25 procent, trots att årskullarnas medelvärden så gott som varje år låg en bra bit över normalresultatet. Samma negativa trend var tydlig också för rättstavningens del; antalet rättstavningsfel i genomsnitt ökade nämligen för varje år.
Denna entydiga utveckling var alarmerande och resulterade därför i ökad lästräning på högstadiet – både i klass och individuellt inom specialundervisningen. Samtidigt fick lågstadieskolorna i Malax/Korsnäs ta del av resultaten för att kunna vidta eventuella åtgärder.
Nu, tre år efteråt, ser det ut som om något positivt är på gång med läsfärdigheten bland våra barn, Årets (1995 års) elevkull läser igen runt 120 ord/minut i genomsnitt och andelen lässvaga har sjunkit med 13 procent. Paradoxalt nog har samtidigt proportionen elever med bristfällig/nedsatt läsförståelse igen överskridit 30-procentsgränsen medan rättstavningen är något bättre än år 1992 men fortfarande sämre än det år testerna inleddes.
Intressanta frågeställningar som inte är så lätta att svara på enbart utifrån de här testresultaten är bland annat: 1) Varför presterar våra barn/elever lästekniskt (i läshastiget) ett resultat som inte ens tangerar Madisontestets ”idealmedelvärde”? och 2) Varför är diskrepansen mellan årskullarnas genomsnittliga prestationer i läsförståelse och läshastighet så stor?
Det svaga resultatet i läshastighet och den bristande överensstämmelsen mellan läshastighet/läsförståelse kan vara ett resultat av prioriteringar under lågstadietiden, till exempel en mindre satsning på ren lästräning än på ordkunskap/läsförståelse. Svaret på den andra frågan känns mera självklar; sedan testet konstruerats har den lästekniska förmågan hos våra barn avsevärt minskat. Här måste man också fråga sig vilken betydelse de förlorade lästraditionerna i hemmen har, där man mer övergått till att titta på tv, videofilmer och/eller sitta vid datorn än att läsa böcker.
En annan tendens som förskräcker är, att klyftan mellan de duktiga läsarna och de lässvaga bara blir större. Och om och när stödåtgärder sätts in i klass, ser det ut som om det i första hand är enbart de duktiga eleverna som kan tillgodogöra sig den ”extra dosen”. Skolan har således i detta avseende en påtaglig oförmåga att utjämna skillnaderna mellan de duktiga och svaga eleverna, att verka som en social utjämnare genom att ge alla samma start efter grundskolan, vad gäller läs- och skrivfärdigheten.
Oförmågan beror i hög grad på, som tidigare antytts, att dagens barn växer upp och lever i tv:ns, videons och datorns läspassiviserande tidsålder. Skolan av i dag tycks dessvärre vara otillräcklig att möta och motverka dessa krafter. Men det är något som går att förändra.
Det förutsätter dock ett utökat samarbete över alla stadiegränser, mellan förskole-, klass- och ämneslärare, mellan lärare och föräldrar samt, som inledningsvis påpekades, en breddad specialundervisning med resurser som inte lämnar någon av de lässvaga åt sitt öde, som försöker lotsa in även de svaga eleverna i böckernas värld och samtidigt ger dem den läsförmåga och det självförtroende de behöver för att för alltid stanna kvar där.
Det är ingen lätt uppgift. Men inte är den omöjlig.
Anm.: Texten är en något nerkortad och redigerad version av den ursprungliga texten i Vasabladet. En annan artikel om läs- och skrivsvårigheter skrev jag fyra år sedan. Den försöker jag presentera i annan form. |
