Thomas Rosenberg: ”Det finns ingen annan journalist i vårt land som haft eller har bevakningen av det som sker i Svenskfinland som sitt specialintresse. Därför är det obegripligt att tidningens ledning frivilligt avstår från sitt i många avseenden starkaste trumfkort.”

VBL AVSTÅR FRÅN SITT TRUMFKORT

Chefredaktörsbyten brukar ofta betyda förändringar. Och det kan man ju förstå, dels för att en ny chef ofta har den beställningen, dvs. att något nytt och bättre bör ske, dels för att varje ny chef självfallet har ett behov av att hävda sig. Pissa in sitt revir, helt enkelt.

Men jag hade nog inte väntat mig att Camilla Berggren, som jag känner som en både god journalist och en klok person med stark integritet, skulle inleda sin egid på Vasabladet med att sparka Kenneth Myntti. Inte helt, visserligen, men ändå. Ett steg neråt och åt sidan. Framför allt ur vägen, för på ledarredaktionen ryms han inte längre.

Vi är många som är chockade, och oroade. Reaktionerna har också varit därefter, framför allt på nätet. Myntti har ju under ett decennium skapat sig ett namn som en orädd och konsekvent försvarare av det finlandssvenska projektet, dvs. möjligheten att också framgent kunna upprätthålla inte bara det svenska språket utan också en svensk kultur värd namnet. Först som redaktör och se senaste åren på ledarplats.

Det är helt tydligt det sistnämnda som blivit hans fall. Myntti har ju envist fortsatt med sin bevakning av hur det svenska i vårt land systematiskt monteras ner, och har för detta fått både vänner och fiender. Vännerna är många, också utanför Vasabladets prenumerantkrets. Webbdebatten under den senaste veckan har med all önskvärd tydlighet visat att Myntti har ett starkt stöd runtom i Svenskfinland, ja t.o.m. utanför landets gränser. Inte för att man nödvändigtvis alltid håller med honom utan för att man anser det så viktigt att det åtminstone finns någon som konsekvent håller fanan högt.

Det finns nämligen ingen annan journalist i vårt land som haft eller har bevakningen av det som sker i och med Svenskfinland som sitt specialuppdrag. Ingen. Just därför har Kenneth Myntti helt uppenbart fått en så stark symbolfunktion. Så länge han och hans texter (och Sjöströms strips) finns så finns det hopp – ungefär så har många upplevt det.

Men just denna symbolfunktion har också skaffat honom många ovänner, ja rentav fiender. Likt en magnet eller katalysator har han dragit till sig antifinlandssvenska antipatier, både på svenskt och finskt håll, ofta av personer som helt uppenbart inte ens läst hans texter. Att detta fått tidningens ledning att dra öronen åt sig kan man till äventyrs förstå, speciellt som man inom Vasabladet helt tydligt under de senaste åren försökt tona ner den av tradition så starkt svenska profilen. Det är tvåspråkigt det skall vara i dag, också i Vasaregionen, och i den retoriken passar Myntti inte alls in.

Hans texter har förvisso ibland lett till en för läsarna smått roande dissonans i ledarspalten, de olika ledarskribenterna emellan. Men då den nya chefredaktören som en av motiveringarna till att Myntti får gå säger att hans radikalitet i finlandssvenska frågor inte motsvarar tidningens linje är det helt enkelt löjeväckande. Att en tidning överhuvudtaget skulle ha en gemensam linje är ju rena stenåldern. Vasabladet var dessutom en av de första att införa signerade ledare, och därmed öppna för en redaktion med många röster. Det ryms alltså mer än väl flera åsikter inom redaktionen. Läsarna klarar nog av att urskilja de olika rösterna.

Och hallå: vilken är den linje tidningen enligt Camilla Berggren har, eller borde ha? Jag är inte alls så säker på att den linje hon eventuellt vill införa delas av alla hennes läsare.

Också de två övriga argument som chefredaktören nämnt i offentligheten är rena bluddret, dvs. könet och hemorten. Ledarredaktionen har ju redan med Berggren fått kvinnlig förstärkning, och ingenting hindrar att också andra kvinnliga redaktörer liksom hittills hoppar in. Och att porta en person med motiveringen att han bor i Jakobstad och inte i Vasa måtte upplevas som en veritabel skymf av alla dem som bor ute i regionerna!

Det mest obegripliga är ändå att tidningens ledning (för jag har svårt att tro att beslutet varit enbart chefredaktörens, eller skett enbart på hennes initiativ) frivilligt avstår från tidningens i många avseenden starkaste trumfkort. Det är fler än man tydligen vill tro som läser Vbl uttryckligen för Mynttis skull (Sjöström publiceras ju också i några andra tidningar).

Att Myntti trots detta ansetts alltför obekväm är djupt oroande, inte minst med tanke på Vasabladets stolta traditioner. Hela Svenskfinland behöver mer än någonsin den typen av systematisk analys och bevakning som han har stått för. Det går utför på många fronter, och det finns få som har det helikopterperspektiv som präglat Mynttis arbete.

Sorgligt, alltså, på alla sätt. Inte bara för Myntti och för Vasabladet utan också för oss allihopa.