LAPP PÅ LUCKAN FÖR INTERN SFP-DEBATT

Det var med besvikelse och bestörtning jag tog del av Marcus Rantalas uttalanden i nyhetsartikeln ”SFP-ledningen verkar föredra stadsregioner” (i Vbl 3/12). Han (eller egentligen SFP) vill inte i kommunreformsgruppen ha någon diskussion om distriktskommunmodellen utan grönt ljus från regeringen. Det som står i regeringsprogrammet bestämmer vad som ska diskuteras inför kommunreformen och sätter således, som jag tolkar honom, lapp på luckan för den interna, fria debatten. Man får inte ens diskutera ett tankemönster om en förvaltningsmodell som skulle kunna bevara och kanske till och med stärka svenskans ställning!

Parentetiskt kan man förstås undra om SFP överhuvudtaget kollat med de övriga regeringspartierna om det är OK eller inte att diskutera och propagera för andra kommunmodeller än den som regeringen tänkt sig.

I vilket fall som helst är budskapet från SFP ett tragiskt och oheligt förbud mot den öppna debatt som behövs för att för alla ”inblandade” kunna klargöra potentiella alternativ och vad de kan tänkas innebära för framtiden. Att sådana restriktioner omhuldas av det parti, som säger sig ha målsättningen och uppdraget att värna om svenskan och finlandssvenskarnas jämlika rättigheter i landet, är inget annat än en katastrof. Dessutom är det, trots att det handlar om en intern partidiskussion, ett slag i ansiktet mot alla som månar om svenskans framtid i Finland.

SFP-uttalandet avslöjar också med all tydlighet den politiska linje som i flera år varit partiets rättesnöre och som redan i stor utsträckning försvagat det finlandssvenska samhället; ett integrationssträvande som hotar vår framtida existens – en anpassning till döds.

För mig känns det som om SFP kör med skygglappar inför detta troliga framtidsscenario, att man inte inser varthän det bär med den integrationslinje som nu också riskerar att eliminera svenskan som förvaltningsspråk i våra kommuner.

Ralf Norrman säger i uppsatsen ”Integrering eller särexistens” (i boken ”Personligen minskar jag inte”) att:

”I frågan om skilda svenska enheter eller sammanslagna, ”tvåspråkiga”, enheter lönar det sig att först se till alternativet skilda (min kursivering). SFP borde nog här fortsätta den politik som var utgångspunkten då själva partiet grundades, nämligen särexistenslinjen.”

Han betonar emellertid att det inte nödvändigtvis betyder ”att man skall ge sig hela särskillnadsidealet i våld”, och avslutar samma uppsats med att - när det gäller relationen mellan minoritet och majoritet – konstatera att ”... hur paradoxalt det än låter så kan det hända att särexistens är den kortaste vägen till samexistens.”

Kloka ord som SFP borde ta till sig och allvarligt begrunda!

(Insändaren publicerad i Vbl 10/12.2011)