Thomas Rosenberg

Vem vågar ta till grundlagskortet?

Man kan utan större överdrift säga att det vi kallar Svenskfinland i dag lever i de yttersta tiderna. Åtminstone vad förvaltningsreformer beträffar, och de konsekvenser de har för möjligheterna att leva ett meningsfullt liv på svenska. Service på modersmålet kan vi säkert få också i stora och finskdominerade kommuner, men att i alla avseenden kunna leva sitt liv på svenska, också i det offentliga livet - det står nu i vågskålen.

Klyftan mellan det vi i princip kan kräva, och det vi de facto vågar vifta med, är i dag påfallande djup. Jag skall i två artiklar försöka beskriva denna besynnerliga situation.

Först det positiva, dvs. det faktum att juristerna glädjande nog i elfte timmen har trätt fram som svenskhetens främsta försvarare. Så har visserligen också skett förut i vår historia, inte minst i samband med kampen för landets självständighet. Då jag tänker tillbaka på min studietid i 1970-talets Åbo var begreppet ”konstitutionell” däremot ett skällsord. Det stod ju för en samling antisovjetiska stofiler längst ut på högerkanten. Men frågan är om det inte är just konstitutionell man nu bör vara.

Karlebyfrågan vattendelare

Vi såg det första gången i samband med Karlebyfrågan. Riksdagens grundlagsutskott, och den juridiska expertis man stödde sig på, torpederade försöken att i samband med regionförvaltningsreformen splittra det svenska bosättningsområdet, med motiveringen att statsmakten enligt grundlagen är skyldig att välja det alternativ som bäst tillgodoser de grundläggande språkliga rättigheterna. En principiell ståndpunkt grundlagsutskottet slog fast redan i samband med revideringen av grundlagen några år tidigare. Våra språkliga rättigheter är grundlagsfästa, och bör behandlas därefter.

Hit hör inte minst följderna av de områdesindelningar som nu hotar underminera förutsättningarna för ett liv på svenska. Det som internationellt kallas ”gerrymandering”, dvs. att trixa med gränserna så att minoritetens ställning allvarligt försämras, står fortfarande i strid med vår författning, låt vara att bestämmelserna delvis luckrades upp i den nya grundlagen. (En process som Vbl:s Kenneth Myntti ju förträffligt har bevakat, både i tidningen och i sin bok häromåret.)

Kommunreformen grundlagsvidrig?

Vi påminns om detta också i den färska pamflett (Kuntarakennekirja – oikeusoppineet puhuvat) där några av våra namnkunnigaste statsförfattningsexperter skoningslöst kritiserar regeringens sätt att driva igenom kommunreformen, som varande i princip grundlagsvidrig. Den kanske främsta av dem, professor Kaarlo Tuori, konstaterar därtill lakoniskt i sitt bidrag att grundlagens stadganden om de språkliga rättigheterna faktiskt är förpliktande.

Och inte bara de utan också de europeiska språkstadgor Finland har ratificerat. Karlebyfrågan blev ju den stora vattendelaren, och Folktinget höjde i sammanhanget avsevärt sin profil. Och bra så, för nu brinner det sannerligen i knutarna.

Att det brister redan nu på många håll bekräftades häromveckan, då Europarådets expertgrupp avgav sin rapport över hur Finland har efterlevt den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Kritik blev det fr.a. angående svenskan inom social- och hälsovården, och konkret påvisades bl.a. brister i nödcentralernas svenska service.

Förlusten av Finby, Liljendal och Pernå

Det är helt klart att det kommer att bli besk kritik också ifall regeringen gör allvar av ambitionen att drastiskt skära ner antalet kommuner, eftersom förändringen av språkstrukturen i flera fall då blir av den magnituden att det strider mot både grundlagen och de europeiska språkstadgorna. Man får inte utan vidare omvandla en svensk majoritet till en minoritet, eller en stor svensk minoritet till en obetydlig sådan, eller göra en liten svensk minoritet helt urarva genom att den tidigare tvåspråkiga kommunen uppgår i en helt finsk kommun.

Exempel på dylika scenarier är legio på finansministeriets kommunkartor. Detsamma gäller för övrigt också några tidigare fusioner, såsom förlusten av Finby, Liljendal och Pernå helt nyligen. Trots detta tvekar de flesta finlandssvenska politikerna både lokalt och på riksplanet att ta till det grundlagskort juristerna nu formligen viftar med. Alltför hårt vågar man inte spänna bågen, av rädsla för att göra ont värre. Och efter den senaste tidens Wallingate har det sannerligen inte blivit lättare.

* * *

Svenskfinland och Stockholmssyndromet

Att de finlandssvenska politikerna och påverkarna är rädda att ta till det artilleri juristerna erbjuder kom tydligt fram också häromveckan då Folktinget, Kommunförbundet och tankesmedjan Lokus kallade till diskussion om ”Nationalspråken i kommunreformen”. Närvarande i Helsingfors var flera av de centrala aktörerna, och diskussionen var lika givande som den var avslöjande för attitydklimatet. Sällan har väl klyftan mellan vision och verklighet känts så djup.

Stärkta av juristernas argumentation gjorde visserligen såväl Christina Gestrin i egenskap Folktingets ordförande som minister Anna-Maja Henriksson tappra försök att ingjuta mod i de församlade kommunpolitikerna. Reformen må vara oundviklig men statsrådet har en skyldighet, löd det glada budskapet, att beakta de språkliga rättigheterna då man ritar upp nya kommuner. Konkret i form av språkliga konsekvensbedömningar, dessa Folktingets frälsarkransar, som bör göras redan under beredningens gång, innan de slutliga besluten fattas.

Tro det, med den tajta tidtabell som den regering man själv sitter i har lagt upp. Att beslutsfattarna ute i kommunerna ställs inför hart när omöjliga krav och förväntningar blev tydligt då Markku Suksi, tjänstledig professor i offentlig rätt vid ÅA och för närvarande utvecklingschef vid Justitieministeriet, tog till orda och räknade upp alla de lagrum man kan tillgripa för att trygga de språkliga rättigheterna.

Det var en imponerande lista Suksi drog fram. Lagstiftningen ger nämligen redan nu flera möjligheter att säkerställa svenskan, från grundlagens stadganden om vår rätt att få våra grundläggande kulturella och samhälleliga behov tillgodosedda på lika grunder till de konkreta skrivningar som kan och bör göras i samgångsavtal och förvaltningsstadgor. Därtill kommer alla de språkligt relaterade krav och bestämmelser som kan skrivas in i både den nya kommunallagen och den kommunindelningslagen.

Juristeri?

Om jag förstod Suksi rätt är en av de enklaste och effektivaste metoderna att skriva in de språkliga kraven i de samgångsavtal och förvaltningsstadgor som görs i samband med att man bildar nya kommuner. Låter bra, men också det kan vara alldeles för mycket begärt av de kommunala beslutsfattare som nu, under en vansinnig tidspress, skall samla sig till en åsikt om hur man vill ha det. Språkfrågorna är i det sammanhanget minsann inte det man helst vill lyfta fram. Det är inte bara ifråga om Dragsvik man i det längsta undviker att ta till språkpolitiska argument, hur berättigade de än är.

Vi behöver bara tänka på hur det gick med de kommuner som nämndes ovan, dvs. Finby, Liljendal och Pernå. Ifråga om de två senare kan jag intyga att språkfrågorna sannerligen inte hade någon tyngd alls på förhandlingsbordet, snarare tvärtom. Det faktum att två mer eller mindre svenska kommuner gick i graven förbigicks med förlägen tystnad. Inga krav t.ex. ifråga om förvaltnings- eller protokollspråket i den nya, låt vara fortfarande tryggt tvåspråkiga kommunen. Men också här, dvs. i det nya Lovisa, har tvåspråkigheten blivit som den brukar i finländsk offentlig verklighet, dvs. finska i första hand. Och som mötes- och protokollspråk ofta det enda. Den tvåspråkighet man festtalar om är tung och plågsam i praktiken.

Sådan är den politiska verkligheten. Det vet Krister Ståhlberg, som äntrade talarstolen efter Markku Suksi. ”Juristeri”, fnyste han om Suksis optimistiska kravlista. Och han har kanske rätt, om man accepterar premisserna i hans cyniska maktanalys. Enligt Ståhlberg är reformen oundviklig, men den innebär också att det blir nödvändigt att skapa en ny och seriöst syftande kommundelsförvaltning. I en sådan bör de nya kommundelsorganen enligt honom också ges en egen budget, inklusive stadganden om språk. Och förstod jag honom rätt är det uttryckligen här vår svenska stöt skall sättas in, dvs. i hur den nya kommunindelningslagen formuleras.

Jag föredrar ändå att lita på juristerna. Men det förutsätter givetvis draghjälp och mod av politikerna. Utgången i Karlebykonflikten visade ju att grundlagen faktiskt är att ta på allvar. Det gäller bara att våga ta till det kortet. Men räcker kuraget till? Vi kan ju inte bara sitta och vänta på att juristerna och grundlagsutskottet skall fixa det.

Ingen vågar öppna språklagen

Det är alltså ett stort ansvar som nu åläggs kommunerna och kommunpolitikerna. Alltför stort, kanske. Jag vet, för jag är själv en av dessa arma beslutsfattare på lokalplanet. Och väl så, i princip, eftersom kommunernas självbestämmanderätt är och bör vara stark. Men hur skall vi klara av att ställa kraven? Tidtabellen är hård och vi borde redan nu börja formulera de villkor som skall petas in i kommande samgångsavtal och förvaltningsstadgor.

Blickarna vänds därför mot den juridiska sakkunskapen, fr.a. på Justitieministeriet. Där finns emellertid knappast speciellt mycket att hämta. Dels av principiella skäl, eftersom tjänstemännen vid ett ministerium inte kan förväntas ge kommunerna tips om hur de skall försvara sig mot ett annat ministerium, dels av resursmässiga orsaker. Eller som Maj Krogell-Haimi, överinspektör vid ministeriet, tillfrågad om just detta uttryckte saken på seminariet: ”Vi hinner inte svara på alla frågor”. Justitieministeriets enhet för språkärenden gör ett utomordentligt gott arbete – men det handlar trots allt om bara några få personer.

Vilken knipa kommunerna nu befinner sig i sammanfattades träffande av Mats Brandt, kommundirektör i Malax, i sin slutreplik på seminariet: ”Vår språklag är gjord för dagens kommunstruktur”. Med andemeningen att den rimligtvis borde förnyas. Men mycket få tycks villiga att kräva det, dvs. en öppning av språklagen, av rädsla för att vi skall hamna ur askan i elden.

Realpolitik, kanske. Men i den klämman kommer Svenskfinland sakta med säkert att smulas sönder. För ingen tror väl på allvar att ”rätten till service på lika grunder” i de nya finskdominerade storkommunerna kommer att räcka till?

Stockholmssyndromet

Att SFP nu är helt paralyserat av de språkpolitiska attackerna gör inte saken bättre. Eller som Niklas Lampi uttryckte det i en ledare i Ålandstidningen för en tid sedan (och långt före den senaste Dragsvikhärvan): Svenskfinland och fr.a. dess företrädare i regeringen har drabbats av Stockholmssyndromet. Alltså den destruktiva identifikation med sina kidnappare som gisslan vid ett uppmärksammat bankrån vid Norrmalmstorg i augusti 1973 började utveckla, och som sedermera blivit ett internationellt känt begrepp inom psykiatrin.

Om vi inte längre vågar försvara de viktigaste svenska rummen av alla, dvs. kommuner med svenska som första språk - eller åtminstone i alla avseenden fullständigt jämställt med finskan – återstår snart inte annat än att säga som Niklas Lampi: godnatt Svenskfinland.

Anm.: Artiklarna har varit publicerade i Vasabladet 29 och 30 mars 2012.