Kvasiforskning och dito naturskydd utgör en fara för naturen och arterna.

Jag förstår mycket väl att det är skojigt att jaga varg med snöskotrar och helikopter och att sätta radiosändare på dem men alla stora djur i vår natur behöver inte gå omkring med halsband. Infångandet är dock spännande och staten betalar denna hobby både gällande utgifter och löner. Under de många år som denna hobby fått pågå har jag inte sett några verkliga resultat av denna kvasiforskning.

Det som är verkligen oroande är att man genom den nu rådande vargskyddsivern håller på att totalt förstöra den sibiriska skogsvargens existens till förmån för blandningar som har sitt upphov i Kirov- institutets odling av Laika-vargkorsningar under Sovjet tiden. De användes som gränshundar emedan de är synnerligen vaksamma men inte skäller. Nu har elektroniken ersatt dessa Sovjettidens gränshundar men man har hittat en annan marknad för korsningarna. De får agera varg och är som sådana lättare att få att bli stationära än verkliga vargar som är helt oberäkneliga i sina vandringar.

Av sig själva korsar sig vargar och tamhundar ytterst sällan. Vargen dödar och äter för det mesta upp hunden. Spontana korsningar är kända men dessa har aldrig utgjort något problem eftersom de endera snabbt dödats av vargarna själva eller av människan. Regeln är att korsningarna tillkommer praktiskt taget enbart med människans hjälp i kennelförhållanden. De till vuxen ålder uppfödda laika/vargkorsningarna accepteras däremot lätt av vilda vargar med vilka de beblandar sig problemlöst när de släpps lösa. En intensiv faunaförfalskning pågår nu med dessa byrackor som påträffas i Finland, Sverige och Norge. I Ryssland där skottpengarna åter höjts, skjuts de bort i görligaste mån.

Kvasiforskarna vet numera inte ens hur en varg skall se ut. De godkänner gula, långsvansade och spetsörade odjur som varg och himlar sig över att dessa byrackor är värdefulla vid förhindrandet av inavel hos vargarna. Några inavelsproblem är i verkligen inte kända bland världens vargar överhuvudtaget.

Man har försökt hävda inavel som orsak till skelettproblem hos vargar på en ö i Kanada men det var frågan om naturligt läkta skador som vargarna åsamkats vid sin jakt på älg. Det var obducenterna som där lyste med sina okunskaper vilket jag personligen kunnat konstatera. Nersövandet och transporterna av "genetiskt viktiga", gula byrackor i Sverige nyligen är tragikomiska likt den tv film som jag såg under trettondagshelgen i finsk tv. Två laika/vargkorsningar jagades med snöskoter, infångades och förseddes med radiosändarhalsband. Den gula färgen är för övrigt inget kriterium för att känna igen en korsning utan mycket mörka varianter finns också. Det behövs ett kunnigt och i saken tränat öga för att se vad som är vad.

Vargen och hunden tillhör samma art vilket kunde fastställas redan på 1960 talet vid Institut für Haustierkunde i Kiel. Därför går det inte heller att via DNA analys fastställa om djuret är en renrasig varg eller inte lika litet som det på en hundutställning är möjligt att via DNA avgöra om en pincher är en tax eller inte. Enbart släktskapen individer emellan kan avgöras. Således kan man mycket väl via DNA få reda på om en laika/vargkorsning kommer från Ryssland eller inte. 

I Finland, Sverige, Norge och Tyskland är också korsningar mellan husky och varg förekommande i naturen. En sådan korsning sprang för några år sedan omkring i Borgåtrakten där den lekte varg tills en kvinnlig polis lyckades fånga in den med en bullabit. Flera kennlar som odlat dessa korsningar är kända. På dethär viset har vi snart ingen verklig sibirisk skogsvarg kvar i nämnda länder utan enbart brokiga byrackor, men kanske det är dit man strävar? Möjligast stationära odjur som omöjliggör livet på landsbygden. Norrmannen Lars Toverud har utmärkt väl redogjort för trafiken med och utplanteringar av vargar och kvasivargar. Hans bok hittas lätt vid sök på nätet.

En annan faunaförfalskning som man nu värnar om är skyddet at den främmande och av människan till Europa införda kinesiska fiskeskarven som man försöker få att leka storskarv. Detta trots att de båda fåglarna är olika till utseendet och framför allt i sin biologi.

Storskarven har enbart hos oss förekommit som strykande ungfåglar från Ishavskusten men aldrig varit en häckfågel trots att man hela tiden försökt hävda det. Likaledes har man försökt hävda fynd av ben av kinesisk fiskeskarv vid arkeologiska utgrävningar av stenåldersboplatser. Benfynden har dock utgjorts av storskarv. Storskarven är som häckningsbiotop bunden till de branta klippkusterna, kallade fågelberg. Närmast oss finner vi dessa biotoper vid Ishavskusten.

De kinesiska skarvarna, också kallad mellanskarv, häckar på marken och i trän. Deras skadegörelse är enorm men det sega försvaret av dessa inkräktare tycks vara ett led i att omöjliggöra det i huvudsak finlandssvenska yrkesfisket. Korsningar mellan de båda skarvarterna som beskrevs som skillda arter i tiderna men senare sammanfördes klart felaktigt till raser av samma art är kända från Skottland men korsningarna torde vara sterila. Andrahands fortplantningar är i varje fall inte kända.

Eirik Granqvist

Mångårig Överkonservator vid Helsingfors Universitets Zoologiska Museum.

Anm.: Texten publicerad i Vasabladet 27.01.2012