JAN-ERIK GRANÖ: ”VI UPPFATTAS INTE SOM RUMSRENA”

Få vågar stå upp mot och kritisera det finlandssvenska, politiska etablissemanget. Det är förståeligt. Kritik mot PARTIET resulterar nämligen oftast i att man utesluts ur gemenskapen i den politiska delen av den så kallade ankdammen – betraktas som en ful ankung. Vem vill drabbas av det? Ingen!

Ändå finns det ännu, när det gäller det som är på gång med de statliga planerna på nya administrativa områden i landet – kommunreformen som det framstegsvänligt kallas – några få finlandssvenskar kvar som tar risken och oförskräckta och rakryggade protesterar mot skeendet. En av dem är Jan-Erik Granö.

I Vasabladet (3/1) konstaterar han i en kolumn på debattsidan att det stora igen förhärligas ”utan att någon kan bevisa att det tillför någon ökad effektivitet eller förbättrad service”, och fortsätter:

”Vi på vischan uppmanas vara proaktiva utan att någon säger vad som menas med det. Normalt brukar alla partier ha en uttalad strategi för vad man vill med sin politik, men inte i detta fall. Jag uppfattar frågan som en ödesfråga för svenskans överlevnad i Finland. Jag tycker mig också märka att den som förfäktar svenskans berättigande och rättigheter i vårt samhälle inte uppfattas som rumsrena i de högre sfärerna”.

Jag känner bra igen mig i budskapet. Och en del andra upplever väl samma sak – alla de som fört ut samma budskap. Men de som borde lyssna och ta till sig förkunnelsen förblir stumma. Därför undrar Granö berättigat och med odiskutabel adress:

”Varför säger man inte rent ut vad som är partiets mål i den politiska verksamheten? Varför sänder man ut en person till Österbotten för att tala om för oss hur bra vi får det om vi utgör en 36-procentig minoritet i en framtida storkommun? Har man glömt bort att i en kommun med över 50-procebtig andel mår vi ännu bättre”?

Vi är flera som tidigare ställt liknande frågor. Men svaren har hittills uteblivit. Varför?

Och hur länge ska Stefan Wallin & Co fortsätta att fungera på det viset?