FOLKTINGET SOM INTE ÄR

Vi har ett vackert namn – Folktinget - på den institution, som vanemässigt och något klyschartat brukar kallas för ”finlandssvenskarnas riksdag”. Men likheterna med de parlamentariska institutioner som företräder folken i olika länder är dock få. Folktinget är en pappersdrake utan makt och befogenheter – ett under de senaste tre decennierna stereotypiserat och degenererat organ vars existens är okänd för flertalet finlandssvenskar.

Få skulle förmodligen kunna redogöra för hur valet till folktinget går till, vilka som senast blev invalda, hur många de är och vilka partier de representerar. De flesta finlandssvenskar orkar inte, gissar jag, ens bry sig om vår ”riksdag” och vad den sysslar med. Jag är inte ensam om den bedömningen.

I den ledartext (Vbl 25/4 2009) som jag ovan länkat till konstaterar skribenten (Kenneth Myntti) att:

” För den stora allmänheten är Svenska Finlands folkting okänd som institution. Det visade, icke överraskande, också den pejling som Radio Vega gjorde bland vanligt folk i Raseborg… Men, tillägger han: Ett folkvalt ting med befogenheter att enligt eget gottfinnande förvalta en del av statsbudgeten vore något helt annat än det vi har i dag.”

När den form dagens folkting har blev till protesterade jag offentligt (i Vbl) mot förändringen, dödförklarade den och förutspådde att nyordningen, främst på grund av frånvaron av ett direktval, skulle göra folktinget både ointressant och anemiskt.

Den enda respons jag då fick för mina åsikter om ett fortsatt folkvalt folkting (och ett förslag om sverigefinlandssvensk representation i detta) var en rejäl avbasning i Vasabladet av dåvarande folktingssekreteraren, Olav S Melin. Han tolkade mitt debattinlägg som ett personligt påhopp och ett ”angrepp riktat mot folktinget” och närmast idiotförklarade mig. Dessutom avvisade han prompt förslaget om att sverigefinlandssvenskarna på lika villkor skulle kunna delta i val och representeras i tinget. Därmed förmenade han, på samma sätt som det svenska samhället avfärdat deras krav på minoritetsstatus, sverigefinlandssvenskarna rätten till att vara det de är; finlandssvenskar.

Melin kunde emellertid tänka sig att de skulle kunna representera med en observatör, en passiv åhörare, vid folktingssessionerna; en observatörsstatus som kanske efterhand kunde utvecklas till en sakkunnigrepresentation i folktingets verkställande organ. FRIS fick sin observatörsstatus som i praktiken innebar enbart närvaro för dess ordförande som gäst vid folktingssessioner. Men något inflytande i folktingets arbete gav posten inte. Och som sakkunniga har man, så vitt jag minns, deltagit bara en eller ett par gånger under drygt trettio års tid.

Det är en paradox och orättvisa att sverigefinlandssvenskar (med finskt eller dubbelt medborgarskap) nog kan delta i riksdagsval men inte har rätt att medverka i folktingsval. Detta inrymmer även en exkluderande attityd som ger våra anförvanter i Sverige känslan av att inte längre vara accepterade av sitt eget folk som fullvärdiga finlandssvenskar.

Åren har runnit iväg utan att något hänt med folktinget eller för att stärka sverigefinlandssvenskarnas status. Men de senaste åren har glädjande nog allt fler – åtminstone när det gäller valproceduren - kommit till samma insikt som jag. De anser att folktinget behöver den demokratiska förankring som bara ett folkvalt ting kan ge. Bland dem som offentligt fört ut tanken finns, förutom Kenneth Myntti också Thomas Rosenberg, Nils Torvalds, Dennis Rundt, Anna Ritamäki-Sjöstrand (Finlandssvensk samling r.f.) och Svenska kvinnoförbundet. Vilken deras inställning är till ett likvärdigt folktingsdeltagande för sverigefinlandssvenskarna är dock fördolt för mig.

Självfallet är det bara folkvalsmodellen som kan återskapa en institution som med pondus och trovärdighet kan hävda alla finlandssvenskars intressen i framtiden – oberoende av var de bor, om de är en- eller tvåspråkiga och bortsett ifrån deras politiska sympatier och/eller partianknytning. Men hittills har kravet på direktval avvisats med hänvisning till praktiska och ekonomiska problem, bland annat av förra folktingssekreteraren Stefan Svenfors. Vad hans efterträdare (idag) anser vet vi inte. Och partierna med representanter i folktinget verkar nöjda med sin undanskymda tillvaro.

”Svenskan engagerar, men svenskhetsväktaren folktinget tänder inte. Det är en paradox många, däribland journalister, har svårt att förstå sig på”, säger Kenneth Myntti.

Det är lätt att hålla med om och dessutom en bra delförklaring till varför folktinget idag av en överväldigande majoritet av finlandssvenskarna upplevs som uddlöst, ointressant och osynligt; en institution som inte är vad den borde och kunde vara.

Ge oss ett nytt folkting!

Mikael Broo

(Texten publicerad i Vbl 11.12.20011)